Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

att tacka för sin tillvaro, Det är ingen små. sak att ha rest sig sådana monumenrter, om de äfven stå i en småstad, Tvärtom: der finnes ofta större svårigheter att bekämpa än inom ett stört samhälle, der tusende tinnes som genast förstå och underlätta ett allmännyttigt företag. Han är en fantast, en nyhetsmakare, lär det också på den tiden ha hetat om denve hedersman, som icke desto mindre riksdag efter riksdag kämpade oförskräckt för sin födelseorts framåtskridande. Det gick emellertid, och gick väl. Gaubben hade framtidsblick!? heter det nu bland dem som, skicka sina söner i tekniska skolan och som för egen eller för affärers räkning begagna sig af jernvägen, hvilken lik en frisk puisåder går genom det lilla eamhället. ?Så säger Boråsarn, och Boråsarn har rätt.? Icke må du tro, käraste min Lilly, att det är ensamt de allra närmaste omgifningarne kring staden som äro vackra. Sex fjerdingsväg eller ett par mil derifrån, hvad det kan vara, ligger Wiskafors, ett utomordentligt skönt parti med namn, som du hör, af Wiskaån, hvilken der utför stupande, tallkrönta klippväggar hejdiöst och bullrande sturtar sig ner. Den ena klippafsatsen efter den andra grupperar sig fantastiskt öfver och omkring det yrande skummet, hvars perlor till tusental krossas deremot. Fjerran blånande höjder resa sig vid synranden öfver hvarandra för att få se ännu en skymt af det yrande barnet, den tank, lösa lzende forsen, den de och de gråaallvarliga klipporna så mycket älska, kanske just för kontrastens skull. Ett stycke längre ännu, och den sjelfsväldiga lila teges om hand af industrien och tvingas att verka i hennes tjenst. Nedanför forsen reser sig det stora bomullsväfveriet Rydboholm, der