Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

Liksom du inte lipa, du mö, påstod Ola och torkade sig i ögonen, under de barnen, hvaraf det äldsta väl kunde vara sex är, med uppspärrade munnar åskådade föräldrernes rörelse. Kunde då verkligen denna resolverhde qvinova vara rörd? Utan tvifvel, ty Ola, som kände henne bäst, visste nog hur dermed förhöll sig. Men hvad som är säkert är att hon icke länge lät anfäkta sig af en så öm känsla. Hon strök ett tag med afviga handen öfver de stora bruna ögonen, satte hufvudklädet till rätta och kastade ännu en mönstrande blick öfv:r familjen. Derpå började hon att i båda hörnen ordna tvenne små bäddar, der hon stoppade ned de begge mivsta barnen, hvilka icke vågade visa den ringaste opposition, utan kröpo ner och blundade, i atvaktan på den anbefallda sömnen. De bäda äldsta deremot lyftades upp på bänken, der de i stående ställning tillätos göra betraktelser öfver sina medresande. Men dessa betraktelser, om de verkligen gjorde sådana, afbrötos rnart på ett för dem ganska angenämt sätt, i de; den omtänksamma modren satte i handen på dem hvar sin försvarliga smörgås, hemtad från det blå skrinets innandöme. Medan de nu som bäst spärrade upp sina små munnar öfver traktaten och för alt icke förlora någon tid, upptog modren ur fickan en messiogskam och började en hastig och ogenerad räfst i deras lingula, tofviga här, suveränt herrskande öfver lif och död på ett sätt, som gjorde somliga af medpassageraroe förtviflade och andra ohejdadt skrattlystna, allt efter hvars och ens nerver och bpatur. Och du, som ville haft dem i vår kup!? utropade min vän med sammanknäppta händer och ögonen mot taket.