Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

Ääro undaättningsitgårder för Norriavd. Då äfven i är de nordliga länen hem sökts af en svör missväxt, och då såväl sta tens som enskildes vålgöienhöt lages I an språk för att lindra den ennalkande nöd :n torde det icke vera olämpligt att erinra omn de undsättningsåtgärder, hvilka för mer är 30 år sedan vidtogos, och afsamrma sorghgt anledning svm nu. Det synes 0: ter än sannolikt, att a an sädan relation åtskilliga nyttiga lärdo mar kunna dragas. Norroch Vesterbottens län ha ända än 1830 till cch med 1828 dit al svår missväxt, dock ed at ulider ett par af de: År var missväxten icke lika allmän som un der de öfriga åren. Under flera år före 1830 hade väderleken varit särdeles gsnn sam och skörden hade då blifvit cå riklig, att allmogen i Norroch Venterbotten, som under tiden alltmera utvidgat sitt åkerbruk, produceredo större delen sf sitt brödsädsbehof. Redan efter försa missväxtåret (1520) steg dock nöden blend den stora massan af de mindre hemedlade till eådsn höjd, att statens mellankomst möste anlitas, till före sxommande af verklig hungersröd. Det an dra och tredje året mediörde samma bed liga resultat, med ökade behof af undsättning, ty nu togs rädan i anspråk äfven af den del af befolkningen, som förstå misaväxtåret sjelf kunnat förskalla sig brödföda. Det fjerde äret (1833) förstördes ånyo den veckra grödan genom en enda frostnatt, och nu stodo hunge: snöd och förtviflan för dörren; vintern nalkades, och förråderna i magasinerna voro högst obetydliga, Staten hade redan, i anledning af de föregående missväxtåren, i undsättnins uppoffrat för de begge länen en half million rår bko, skogsprodukterna saknade afsättninr, ty Norr. och Vesterbotten egde inga förelagsamma män med disponibla kapitaler, och arbetare utbjödo sig förgäfves mot blotta maten. Bark och agoar maldes till mjöl och, förvandladt sill bröd medelst en ytterst ringa tilleats at kornmjöl, betraktades som en stor läckerhet. Massor af utevultna män, qvinner och barn strömmade ned från fjelltrakterna till kustlandet, tiggsnde em bröd. Att undsättning äfven nu måste beredas var uppenbart. Men hvarifrån skulle denna hjelp i hast tagas, under hvilken form skulle den lemnas, huru skulle den ordnas för att bereda verkligt och varsktigt gagn? Man gjorde sig dessa frågor, ty man nnsög att det hittills följda undsättningssystemet i längden skulle bli alltför betungande för det öfrige landet, och i allt fall icke afbjelpa mer ön ögonblickets nöd. Erfarenheten hade redan lärt att den spanmäl, hvils sen af staten lemnades såsom undsätning, nerändels blef dyrare än den som anskat lades af enskilda, men krediten verkade jock afsättning, emedan undsättnipgstogarne ltid hoppades vinna afekrifning af sådan uld fill staten, Deras enspråk på undättning, utan motsvaraude skyldighet, växte, och man motsåg med oro den demoralisnj fol