Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 3

DHå — jeg vet just inte, jag...? ?Ja, ja, seså! bli iate förlägen för det, inte, och tio inte att jag vill Yara ogreannlaga, fast jag ä af borgerlig härkomst. Men jag ä sjelf så öppenhjertig af mej, och på resor vet jag inte hur, ren då löper tungan som en käpp i ett Hjul. Det ä som min gamla galanta säjer: ?ut ska det, om det ska genom sidorna?. Kan jag hjelpa till på något sätt, så ä jag så villig som skyldig ?? Tackar emjukast; det ä så varmt, att jag får lof ta ef mig underarmarna.? Och härvid tog denna fyrti-åriga Evas dotter verkligen af sig de svarta underärmarna och blottade ett par armar så hvita och runda, att mången tjugoårig tärna skulle önskat göra byte. Inte vet jag om anblicken af de vackra armarne var fördelaktig för ?zamla galanta?, men det vet jag att när iåget stannade vid Telge, -köpte landtjankaren en stor påse kringlor och en kolossal pepparkaka och skänkte sitt trefliga ressällskap. Färden fortsattes derefter och samspråket var fortfarande lika lifvadt och förtroligt. Det var som om de båda resenärerna varit bekanta i tio år. Slutligen anlände vi till Gnesta station, der det dukade middagsbordet ver en ljuflig syn, etörd endast af den tanken att icke mer än tjugo minuter bestods att njuta af alla dessa Guds gåfvor. Emellertid var det förvånande att se hvad mennisken förmår att på kort tid uträtta med fast vilja. Inom en qvart var af hela anrättningen icke eit spår igen. I en högst behaglig sionesstämning vände vi derefter tillbaka till det väntande tåget. nghästen fnyste af lefnadsmod och frustade rök ur de brinnande näsborrärga. Nya passugerare, ny villervalla. Tvenne snuskigt