Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

speglade sig med tillfredsställelse i ett ka: med smutsigt regnvatten, som stod i et hörn på gården, De skola tro att jag är soldat, Josette, sade han och struttade omkring. Kom in, kom in, ropade Reine från kö. ket till Catherine, som stannade, oviss om hon borde vända om eller ej. En egen och oväntad uppenbarelse råtminstone tyckte hon att det var så) vän tade fröken George, då hon, bländad af det starka solljuset, kom in i det dunkla köket, der Reine stod och der Petitpere nyss hade ätit sin frukost. Den egendomliga skytteln för, bandväfnad hängde från take och rörde sig litet för vinddraget från dör ren, och i ena hörnet af rummet stod der blankskurade kopparkitteln hon förra gån. gen saknade. På en gång igenkände hor det alltsammans — det stora skåpet med sina blanka beslag, fönstret med vinrankan och utsigten öfver de gula kornåkrarne! Och nu kom hon också ihåg när och hvar hon förste ången hade sett Reine och hennes kök. är var ju samma tafla som Dick visat henne — denna var blott lefvande. Väfskytteln rörde sig, eldskenet fladdrade och lyste på kopparkitteln, en af skåpdörrarne :tod öppen, och Reine sjelf, med inga hårda skuogor i sitt anlete, utan idel småleenden och mildhet, kom emot henne, högväxt, glad och med klara blickar. Dick hade således varit här före henne och målat sin tafla här, der hon stod, tänkte Catherine. Då hon fick detta klart för sig, tyckte hon sig älska Reine ännu mera och för något mera än för hennes egen skull. Detta var förklaringen öfver det egendomliga tilldragande Reine och hennes hem hade haft för Catherine — ganska naturligt också, när hon kom att tänka derpå, men nu föreföll det henne som