Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

L fråga, men tillägger att en sådan resa icke lär rådlig att företaga. Och hvarföre? ?Ni kunde råka i händerna på röfvare, och har ni då ingen som löser ut er, så Iskära de öronen af er. Månne Aftonbladets läsare skulle vilja skjuta tillsammans några tusen drachmer för att rädda causeurens öron? Det är högst tvifvelaktigt och derföre är det måhända bäst att icke gå in bland bergen. En fördel vore det dock att komma hem utan öron. Ingen elak skämtare skulle då kunna använda ordspråket: Om en åsna far till fträmmande land, så kommer han dock med lika långa öron tillbaka.? Men dyrt vore det att till detta pris köpa belackarnes tystnad, ty säga hvad man vill, så pryda öronen sin plats. Då vi nu kommit på kapitlet om grekernas fel, så låtom oss tala mera derom, om icke för annat så för att bevisa den gamla satsen, att man gerna talar om nästens svagheter. Vi ha sagt att Athen går framåt, och tilllägga att Grekland följer med; men sagta går det, och i många fall står det alldeles stilla. Så, till exempel, har man icke gjort det minsta försök att skydda en resande mot det anlag för svek och bedrägeri, som ligger i grekernas karakter. Utan öfverdrift kunna vi säga, avt de flesta infödingar vi kommit i beröring med ha gjort sitt bästa för att på ett eller annat sätt bedraga oss. I detta fall äro grekerna sämre än deras fordna förtryckare, turkarne. Hvad kommunikationer beträffar är det bestämdt lika lätt att färdas i Persien som i Grekland. Blott två för åkdon farbara landsvägar finnag, från Pireus till Athen och vägen öfver korintiska näset, hvardera af ungefär en half mils längd. Vill man fara i en annan riktning, så måste det ske på hästryggen och med en dyrbar eskort af gensdarmer. Mellan Pireus och Athen är sedan flera år en jernbana i arbete. Under våra promenader utefter linien funno vi två arbetare sysselsatta med — att sofva i skuggan af ett fikonträd. För att pröfva fjökommunikationen vilja vi befara den grekiska linien mellan Pireus och Korfu. Men först låt oss stiga upp på berget Hymettos och taga afsked af Attika. Förbi slottet och dess parker af pomeransoch fikonträd, komma vi till Olympeon, Jupiters präktiga tempel. Den korontiska byggnaden hade fordom 120 pelare, hvaraf blott sexton finnas qvar. En af dem ligger kullslagen, så att man rätt kan fatta dess jettedimensioner. De refflade marmorblocken äro dubbelt eå stora som de största qvarnstenar, och en pelare skulle kunna väcka till byggnadsmaterial för ett litet paats. Men se hvilken besynnerlig figur närmar sig från berget. Det är en gammal grek af äkta skrot och korn. Den hvita fustanellen hänger i otaliga veck ned motknäet och sedan vidtager de blå ylledamaskerna. Västen är rikt broderad och likaså tröjan med de fladdrande ärmarne. På hufvudet bär han en bredskyggig halmhatt, öfverdragen med en röd fez. Den gamle mannen rider på en åsna och geväret hänger bakom bonom i sadeln. Hen är en trogen typ af dem som ännu fasthålla vid fädrens seder, och han skulle hellre dö än kläda sig i en rock af vanlig snitt. Gångstigen genom dalen är kort och snart bär det uppåt bergsryggen, mellan busksnår och blomsterrika mossbäddar. Vandringen är mödosam, ty solen bränner ännu het, men är man väl uppkommer på höjden, så glömmas alla besvär för den praktfulla utsigten öfver bergen, delarne och hafvet. Ett grekiskt landskap förefaller vid första anblicken ödsligt och fult, men blir skönare ju mer man ser derpå. Afståndet gör att de höga bergsryggarne se kala ut, men deras konturer äro så mjuka, att man anär de lummiga skogar man icke ser. Ett rödaktigt skimmer breder sig ut öfver landet och öfvergår omärkligt i den gråblå slöja, som höljer de fjerran liggande öarne derute i hafvet. Blicka upp på den höga azurblå himmelen! Tag minnet häraf med till den kyliga norden och jemför dess klarhet med färgen i din älsklings öga. Synes dig hennes blick 1jufvare, så stannar du med lugn deruppe; om icke skall du evigt längta åter till Greklands sköna himmel. Solen går ned och vi måste anträda återfärden innan den snabba natten öfverraskar oss häruppe. Ännu en blick, och så farväl! Följande morgon försoss ångbåten till Kalamaki, en liten ort vid östra kusten af korintiska nåset. Men se hvilken menniskomassa på stranden. Landet här måste vara starkt befolkadt. Hopen består af trasigt klädda qvinnor, orkeslösa gubbar och en skara halfnakna barn. Kan ni se detta elände utan att rysa?? rågar en reskamrat. Detta är blott en ringa del af de arma flyktingar, som kommit till oss från det olyckliga Kreta. Till ett antal af femtiotusen tåga de tiggande omkring i landet, och våra egna fattiga måste med dem dela sitt knappa bröd.? Och dessa kringirrande varelsers fäder, öner och bröder slagtas kanske i detta igonblick af sina bödlar. Det är förfärigt! ?De dö för sitt fosterlands frihet! Och afva de fallit, så skall Greklands ungdom ortsätta kampen tills barbarerna blifvit drifna rån ön.? Bravo, kamrat! Tänka alla grekiska nglingar som ni, så skall ert fosterland anu en gång blifva lyckligt och äradt, ty ärleken till friheten är mäktig nog att med ramgång arbeta mot de fel, som under lafveriet trängt in bland folket. Nn meste vi lemna Kalamaki och åka PA ke rt tr, nr mmm — AA mm omm vm 0 JO