Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

Henri följde med; blott Madelaine, Catherine och den osynliga madame möåre blefvo hemna. Den sednares djupa stämma hördes ner än en gång genomtränga den tystnad; som nu herrskade i det stora huset. Fröken George gick ut strax efter frusosten. Hon kom ihåg sitt löfte till Reine och längtade verkligen att träffa henne, ty let låg något så hjertligt och uppmuntrande den franska flickans vänlighet. Tanken vå henne var alltid hos Catherine förenad med tanken på ljus och klarhet, och det var med lätta steg hon begaf sig på vägen ill arrendegården. Der hade man bestämdt peredt sig på att åka ut. En vagn stod på gården och framför det gamla grå stoet, som var förspändt densamma, stod Dominique, vänligt smekande hästens hufvud. Lilla Josette och Toto vandrade hand i hand upp och ned på gården. Toto var klädd isina grannaste söndagskläder. ?Se så vacker Toto är, sade Josette och pekade på honom, i sin förtjusning glömmande att vara blyg. Reine höll på att lägga ned matförrådet i en stor korg — grädde i en bleckflaska, stekta äpplen, tårtor, sallat och kallt kött, alltsammans nätt inpackadt i hvita servetter; likaledes en Xterrin:e4 eller rispudding åt barnen och ett öfverfullt fat af mogna fikon och drufvor till dessert. Totos söndagskläder tydde på en fest. Hans mormoder hade sitt högsta nöje i att upptinna små koetymer för honom. Vid detia tillfälle bar han hvad hon kallade en turban Eccosais. Den skottska turbanen var prydd med länga band, glasknappar och halmtofsar. Han hade också en mycket kort jacka och byxor af samma praktfulla mönster. Han bar håret alldeles kortklippt så att hans hufvud var slätt och rundt som en ball. Toto sjelf var mycket belåten med sitt utseende och