Aftonbladet – 28 september 1867, sida 3

I, För framåtskridandet i denna sak har mar mycket räknat på den nu regerande sulta. ,nens exempel att ega blott en enda hustru, 1 men det är med Abdul-Azis exempel, som med monarkers i allmänhet, de stanna vid I blotta fraser, ty ännu i dag har sultanen ett I harem af öfver 300 slafvinnor. 3) Nästa morgon lemnar turken ångbåten, och hans hvita och svarta gvinnor följa honom till den asiatiska stranden. Vi passera fram mellan Dardanellernas fästen och förbi Abydos, der lord Byron Isimmade öfver Hellesponten, icke likt LeanI der till en väntande Hero, utan för att visa att han var lika stor simmare som poet. Plötsligt höra vi en röst bakom oss, deIklamerande högt på tyska språket. Det är Jen prof. ssor som reser till Grekland, för att len tid lefva bland dess gamla minnen. ÅsyI nen af de klassiska ställen, der Xerxes och T Alexander tågade med sina härmassor från lAsien öfver till europeiska stranden, har I försatt professorn i hänryckning, och allt Ihvad han säger ljuder som vers. Ser ni Thraciens strand, der floden faller i hafvet, Stolt på gungande våg låg den atheniska flottan, Då slog ned som en blixt den oförvägne Lysander, Spartas storamiral, och skeppen sjönko i djupet. Professorn torkar svetten från pannan och fortsätter : Se den bergiga bugt, der vägen slingrar i dalen, Trojas klassiska jord! Tanken vänder tillbaka Hän till minnenas verld, till hårda blodiga strider, Helenas skändliga rof och Hektors stora bedrifter! I tolf timmars tid deklamerar professorn nästan oafbrutet och Greklands alla myther strömma öfver hans läppar. Ageiska hafvets kuster och öar äro minnenas förlofvade land, och nästan hvarje sten är besjungen af skaldernas pappa, gubben Homerus. Slå upp Iliaden och låt fantasien befolka de bergiga stränderna med diktens hjeltar. När ni slutat att drömma så kom åter till er ledsagare, som för sin del föredrar att skåda folk och länder sådana de i dag äro och icke genom de stora minnenas rosenröda glasögon. Och dessutom, om man går bjeltarna in på lifvet, så finner man ofta, att den som i fordna tider dyrkades som en halfgud, skulle i vår tid anses för en kanalje. Skeppet kastar ankar och ångpipan väcker både dem som drömma vakande och sofvande. Vi äro i Pireus, Athens hamn. Det är natt, men månan blänker klar öfver det lugna vattnet. Ett halft hundrade båtar svärma omkring ångaren och roddarne täfla om att få föra en passagerare i land. Det är ett förfärligt skrik och oväsen, som ljuder dubbelt obehagligt derföre att det till kontrast har nattens ljudlösa stillhet. Andiligen äro vi på fast botten och börja vandringen från stranden till Greklands hufvudstad, som ligger en timmes väg från bafvet. Än gå vi mellan gråa sandkullar, än genom den lummiga olivskogen. Men icke får man se mycket af landskapsvyerna, ty vägen är betäckt af qvartersdjupi damm, som morgonvinden för i hvirflande moln genom dalen. Efter tio minuters färd äro ögonen täppta och vi måste famla oss fram till Athen. När solen går upp äro vi högt på Akropolis ruiner. Med återvunnen syn skäda vi de herrliga lemningarne af grekernas byggnadskonst. Hvarje tempelpelare stär som en skönhetens gudom höljd i sorgflor. Turkiska bomber hafva splittrat marmorkolonrerna, och vesterlandets konstälskande röfvare hefva bortfört statyer och reliefer. Hvad som finnes qvar väcker en hänförelse blandad med saknad. Se der Parthenon, Minervas undersköna tempel! En turkisk slaf (andra säga ena venetiansk bowb) spräng de en del af den doriska byggnaden i luften, men hvad som står qvar kan dock visa vår tids sockerbagarsmak ett prof på verklig skönhet. Mellan kaktushäckarne stiga vi åter nedför berget och gå till kullen der Theseustemplet höjer sina pelarrader. Här passera vi en bergskulle, dit man stiger upp på en trappa huggen i klippan. Det är areopagen, der Greklands vise sutto till doms. På den sten ni nu står stod en gång aposteln Paulus och försvarade kristna läran. Hvad är det för ett elakt småleende eom spelar på edra läppar? Ni känner då ickel i ert hjerta något ovanligt, en helig vördnad, ett lefvande intresse, eller något dylikt? Nej! Olycklige vandal! Inför enl mamorkoloan flammar ni af hänrsckning, men på areopagen vore ni i stånd ett sätta er ner och spisa frukost. Dernere i staden har allt vaknat will lif och om pi så vill bege vi oss in på gator och torg för att få ett begrepp om nutidens : Athen. Vid första anblicken ser man att staden : går framåt och icke tillbaka. De gamla l! smutsiga qvarteren försvinna allt mer och l: mer, gatorna blifva breda, och de nya boningshusen stå i ordnade rader. Invånarne li: tillegna sig frankernas seder och bruk, och li snart nog skall Athen hafva samma yttre li ( 4 1 prägel som andra europeiska städer. För tretio år sedan buro nästan alla greker nationaldrägten?, upplyser oss en athenare, nu bär knappast hvar tjugonde man en fustanella (den hvita kjorteln). E Se der tågar ett regemente soldater utli till en öfningsmarsch. Uniform och vapen ll äro fullkomligt vesterländska; den långa grekiska bössan har lemnat plats för ettll vanligt gevär med bajonett, och kroksabeln t hänger i antiqvitetskammaren. f Hvar äro de vackra qvinnorna? frågar ni. Ja, derom är bäst att fråga en grek, men y så mycket kunna vi säga, att i Athen fin-liö nas de icke. Om man också outtröttlig som lh en kamel ströfvar omkring i staden och f dess närmaste omgifningar, så ser man icke s ett enda vackert qvinnoansigte. Vill ni se vackert folk så måste ni resa n