Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

melse att ingen skulle säga något derom. Catherines bjerta darrade ännu litet och slog sedan allt saktare — det tycktes nästan vilja upphöra att slå. Ack, hvarföre kunde de då icke åtminstone tala derom, säga hvad det betydde. Hon skulle då icke få veta något mera. Allting var ovisshet — och skulle aldrig blifva annat. Denna förskräckliga aning om hvad de andra tänkte, om orsaken till deras tystnad, var hennes enda visshet. Och detta bref — åsynen deraf hade i en blink fört henne tillbaka till flydda dagar. Hon trodde, stackars liten, att hon hade sitt hus sopadt och städadt, och nu kommo sju andra andar, som värre voro än den förste, och togo det i besittning. Det var både löjligt och barnsligt, men hon kunde ej bjelpa det — hon Jängtade efter det der brefvet ännu. Den hastiga vissheten att hon i hela sitt lif aldrig skulle ega rätt ens att läsa hvad han skrifvit, ens att göra en fråga eller uttala hans namn, var henne en verklig tortyr. Det dröjde ungefär tio minuter ännu innan middagen var serverad. Men för Catherine syntes denna korta tid zom en hel timma af ångest och förtviflan, der hon satt i lampskenet, i sin-hvita drägt, tvungen att se ut som om ingenting händt. Och ingenting hade ju händt...... men Catherine led lika mycket af ovissheten som sedermera af vissheten. En smärta, förorsakad af hans ord, kunde hon bära, men att af andra blifva: så. ..... Tillåt mig, min fröken, att få den äran?, afbröt nu mären hennes tankegång och bjöd henne sin arm. Catherine tyckte på en gång att hon hatade stackars Fontaine, som trippade och komplimenterade vid hennes sida, att det var ett grymt hån af ödet att förlöjliga och