Aftonbladet – 28 september 1867, sida 2

Preussens konungar ha för vana att följa sina armåer på slagfältet, draga de i betänkande att utmana till krig, som kunna undvikas! Vid detta tillfälle yttrade grefve Bismarck ett vigtigt ord, hvilket, såvidt jag vet, icke blifvit framhållet af någon tidning. Han sade, att Preussen icke kunde bibehålla rättigheten att ha garnison i Luxemburg utan landets suveräns samtycke, lika litet som det kunde hålla garnison i Mainz, om icke ett nytt fördrag i denna syftning hade blifvit afslutet med storhertigen af HessenDarmstadt — lika litet som det skulle kunna göra det i Rastadt mot storhertigens af Baden vilja. Detta var att tydligt låta förstå, att storhertigens af Baden samtycke var tillräckligt att berättiga Preussen att hålla garnison i Rastadt. Längre fram var grefve Bismarck äfven ganska tydlig i afseende på en af de sydtyska staternas eventuella inträde i förbundet. En medlem från Hessen-Darmstadt, hr Rabenau, hade uttryckt sin ledsnad öfver första kammarens i Darmstadt förkastande af förslaget rörande storhertigdömets inträde i förbundet, hvilket den andra kammaren hade antagit. Afslaget hade blifvit beslutet isynnerhet på grund af premierministern hr von Dalwigks förklaring, att om Hessen ensamt inginge i förbundet, kunde detta bringa Preussen i förlägenhet. Grefve Bismarck svarade, att denra förklaring af hr Dalwigk hade på sin tid undfallit honom; i annat fall skulle han genast ha beriktigat den på diplomatisk väg; icke ett ord af den praussiska regeringen hade be. rättigat hr Dalwigk att tala på sådant sätt. Förbundskansleren hade redan under loppet af diskussionen förklarat, att han icke betraktade adressen såsom ett försök attinverka på regeriogen, utan såsom ett bevis på understöd. Om Tyskland ville bli en enhet, sade grefve Bismarck, är ingen tysk statsman nog stark att förhindra det eller nog lumpen till förstånd och hjerta för att sätta sig deremot. Det var äfven fråga om Nordslesvig. En partikularist, en deputerad från Slesvig Holstein, hade yttrat, att man borde prote: stera mot Nordslesvigs återlemnande till Danmark. Hr Bismarck svarade, att han ej delade denna åsigt; att besitta en provins mot dess invånares vilja vore icke nyttigt; ehuru stundom oundvikligt, hvarpå Polen vore etwt bevis. Hvad Slesvig avgick, så bestod svårigheten icke i att till Danmark återlemna danska distrikt, utan distrikt, der befolkningen var blandad. Blefve Preussen nödsakadt härtill, låge felet hos de fordne anhängarne ai priasen sf Augustenburg, hvilka hade varit mera partikularistiska än Tyskland. — Sådant var grefve Bismarcks tul. Han tyckes gilla, att Preussen vill på allvar underhandla om Nordslesvigs äterlemnande. Representantkammaren har blifvit upplöst. De liberala tidningarne klandra enhälligt denna åtgärd. Jag skall återkomma dertiil. HK