Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

hörjade i minnet återkalla hvarje blick, hvarje uttryck, hvarje min, som hon sett i detta atskedets ögonblick. De sista få dagarne hade varit så soliga, så behagliga, en så harmonisk blandning af ljufligt sommarväder, trädgårdar, vindrufvor, och glädtiga samtal, att Catherine varit för mycket upptagen för att hinna drömma. Man drömmer ej då man är lycklig. Under dessa få dagar hade minnet icke medfört någon bitterhet. Lifvet tycktes på en äng hafva blifvit uthärdligt och nästan ätt. Om hon vetat huru kortvarigt detta lugn skulle blifva, hade hon kanske njutit mera deraf och räknat hvarje minut som flydde. Men hon visste det icke och förslösede många af dessa dyrbara minuter, liksom hon gjorde nu, som vi alla göra, med onyttig saknad och klagan. Då vi se tillbaka på flydda dagar, beklaga vi oss ej så mycket öfver lifvets oundvikliga sorger och motgångar, som öfver den frid och den lycka vi slösat bort, och med detsamma låta vi kanske ännu dyrbarare ögonblick fiykta, under ånger öfver att ej ha njutit nog af längesedan försvunnen lycka. Jag undrar hvad farmor talar om med herr Fontaine?, sade Nanine, som stod på tå vid fönstret och tittade ut. ?Se, fröken George huru de gå upp och ned i stora allen.? Herr Fontaine ser mycket ifrig ut, sade Catherine småleende, då Fontaine hastigt stannade och började gestikulera häftigt för att gifva mera eltertryck åt sina ord. Om hon kunnat ana hvad han sade! TIONDE KAPITLET. En bukett. Vid denna tid kom det ibland främmande till Tracy, några af familjens slägtingar och