Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

Nöd i Lappmarken. Följande bidrag till skildringen af det: förfärliga eländet i de norra orterna har från trovärdig person kommit N. D. A. tillhanda: N N Åsele i Sept. 1867. Den förfärliga hungersnöd, som nu hemsöker fjellens inbyggare, har icke kommit oförberedd, emedan man af förebud under den regndigra förra sommaren redan på förhand kunde med visshet förutseatt höskörden skulle blifva ringa och bortskämd samt att åkergrödan å de flesta ställen totalt skulle slå fel. Följden af den förra sommarens regniga väderlek, som hindrade ängsafbergningen, blef först en allmän foderbrist, hvartill vidare öfverallt sällade sig sjukdom bland hästar och boskap, hvilka i stor mängd störtat, samt brist på spanmål, hvilken ej kan annat än mel största svårighet från nedra landet upphemtas, då ingen landsväg finnes. Då det är brist på pPenniagar, lifsförnödenheter och arbetsförtjenster, är. det klart att alla resurser äro uttömda och at således ntsigten är ganska mörk och förtviflad. Folket har varit nödsakadt att söka sin följa i onaturliga näringsmedel, såsom bark och Jaf af träd, mossor och gräs, ja till och med kadaver af störtade hästkreatur. Sedan marken blef bar och vegetationen sent omsider vaknade till lif, så att gräs började finnas, hafva många deruti tyckts finna bättre och välsmakligare föda än uti många andra nödbrödsämnen. I denna ort är tillståndet till den grad beklagansvärdt, att det ej kan beskrifvas, utan att man utsätter sig för misstanken att blifva misstrodd. Jag afstår derför ifrån alla dystra målningar öfver tillståndet i allmänhet och inskränker mig att anföra ett par exempel på särskilda fall af utståndet elände, som kommit till min kännedom. En i fjellen, omkring 10 mil från Wilhelmina kyrka boende nybyggare vid namn Larsson led med sin familj en svår nöd. Hustrun hade åkt bort till den mera befolkade delen af socknen, för att genom tiggande anskaffa näringsmedel, men genom a a sr