Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

vanprydande hönsburar eller kalfkätten och derjemte innebära ett hån, i det de likason förneka kyrkogårdens i dess helhet rätt til helgd och fridlygning och inskränka denn: rätt allenast till den enskilda graf, som ef terlefvande haft råd att sålunda utmärke och omhägna. det qvarter, som sedan i våras eller måhända längre tid hufvudsakligen anlitats, äro grafvarne betecknade med brustna eller afbrutna ändar eller fragmenter af balf ruttna bräder, hvilka bidraga att gifva en frånstötande anblick, som visserligen höjer effekten af, men ock är en orättvisa mot den enskilda och till en del omsorgsfulla och hedrande vård, som egnas ett icke obetydligt antal grafvar. Denna vård lönas dock alltemellanåt illa. Det kan vara en vacker anblick att se barn med sin sorglösa tillit till lifvet leka mellan grafvar; men äfven barndomens okynne och oförstånd bör beifras och stäfjas, och der en sådan mängd hundar, som i hufvudstaden få fritt och sjelfrådigt springa omkring öfverallt och understundom till och med intonera i psalmsången i kyrkorna eller tränga sig in i dessa, der återstår ännu i afseende på ordning och skick mycket att önska och — fordra. I stället för att, såsom nu vanligen sker, omlägga grafvarne med torfven upprättstående och blott vid kanterna, borde man ock bilda dem till form af från både gaflar och sidor sluttande gröna kullar. Dessa skulle så småningom af sig sjelfva jemnas med marken samt längre och lättare hållas rena och gröna. För öfrigt borde det höra till regeln, att der och så snart enskild vård uteblefve eller upphörde, skulle det allmänna taga grafven om hand och, i fall den vore egendomsgraf, tillegna sig den och ge till, att kullen växte in i den omgifvande marken och att ingenting finge se ovärdadt ut. I det afseendet har man dock äfven å Nya kyrkogården skäl till anmärkningar. Grafvarne i qvarterens kanter äro för det mesta putsade, men innanför dessa ser marken förvildad ut. I förbigående kunna vi ej låta bli att yttra vår tanke, att der graf: vården vill något mera, än för efterlefvande rävder och vänner utvisa rummet, men ej örmär tala om annat värde, än penningens i och för sig, eller liksså embetstitlarnes, för hvilka det erforderliga antalet innehafvare städse måste finnas eller anskaffas, eller bördens eller de toma, af personlig gunst beroende utmärkelsernas, der behöfver värlen industriens eller konstens eller bådas ursäkt för fåfängan. Hvad stort eller godt len aflidne uträttat för att vinna beundran ller tacksamhet och aktning, det vill efierverlden ej glömma, äfven om ingen vård lir rest; men att någon ?vunnit öfverheens nåd, det vill antingen låta otidsenligt och betydelselöst eller borde det få förstås ef sig sjelft. Likasom ännu :t. ex. Klara kyrkogård, så ir äfven Johannis omgifven af mur. Porarne stängas hvarje afton efter väldiga var. vingsoah gastrop af den person, som har lenna vigtiga förrättnivg sig anförtrodd. Det oaktadt torde der ut och in tagas äfven undra vägar, än genom portarne. Sådana nurar omkring kyrkor och kyrkogårdar i täder förefalla dock nu för tiden både otrefiga och löjliga. För att icke tala om att Johannis norra kyrkogårdsmur nyligen, enigt uppgifter i tidningarne, begagnats till jufgömma, förefalia oss sådana murar med ierag gallerportar såsom slutliga och fåävga försök att utestänga tidens upplysning och för de oinvigdes blickar undangömma ie kyrkliga mysterier, hvilka icke kunna för;varas med förnuftets eller andliga och icke ängre få försvaras med verldsliga eller leamliga vapen, åtminstone icke lika våldamt och öppet, som förr. Dessa murar äro cke biott en vanprydnad, de äro ock till vinder och skada. Isynnerbet hvad kyrkosärdsmuren i Klara angår, skulle borttasandet blifva för angränsande gator af vigt ned afseende på ljus och luftvexling. Väcker Johannis kyrkogård uppmärksamet genom bristande vård, så göra den nelanför liggande Adolf Fredriks både kyrka ;ch kyrkogård sin församling och sina velerbörande heder. Allmänheten visar ock vanligen håg att bägna och vårda i samma nån, som hägn och vård från de enskildes ller vederbörande auktoriteters sida bjuder ktning och väcker deliagande. Men klockingoingen i den präktiga Adolf Fredrik är n gräslig musik, ett oljud, det vi ville kalla nfernaliskt, i fall ej fråga vore om kyrkdockor. Det vore ej att undra öfver om iela traktens befolkniog blefve nervös af lennpa släpande, ostämda, tamtamiska klämtling, som skall föreställa ringning. Då åta klockorna från det anspråkslösa tornet Johannis så på samma gång allvarligt och vänligt och så landtligt kunde vi säga, att leras ljud, under det man vandrar i de lunkla allerna, försätter en i en mild och ridfull stämning, som icke är mindre högidlig och religiös derför, att den är mera ärlek och tillförsigt, än fruktan och förfäelse, klockorna må för öfrigt kalla till gudsjenst eller tala om grafvens ro. Ännu en omständighet mäste vi nämna. iggeri är förbjudet, så vidt vi veta, men å Johannis kyrkogård bedrifves det öppet. Je fattige taga till och med plats å någon f de 2 å 3 soffor, som å hela kyrkogården rbjudas, och anropa derifrån den förbigånde. Huru deltagande denne än må vara, år man ej undra öfver om han, vid tanken äå hvarje kommuns pligt att underhålla sina attige och i betraktande af meningen med attigvårdsförordningar och fattigvårstyreler, blir något öfverraskad af sådana hbulfudstadsseder och känner sig obehagligt beörd. Är den bör, som till honom ställes, erättigad, så har fattigvården, är den det cke, så har polisen skulden för att den beöfver eller tär framställas. Man vet huru, wnnarhat I om ctne oto äfnnn tinvnaent kan