Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

detta med hänsyftning på den befattning Catherine nu innebade, och svarade med bjertlig tacksamhet: ?Ack, pi är ju så god emot mig; jag är lyckligare hos er än jag kunde vara hos någon annav. Jag glömmer nästan alldeles min beroende ställning.? ?Nej, mitt söta barn, min mening var stt fråga huru ni skulle tycka om att bli gift och bosätta er här?, sade grefvinnan obesväradt. Jeg gifter mig aldrig?, svarade Catierine och vände sig bort, ledsen och med en bedjande blick på sin beskyddarinna. Grefvinnan återupptog icke detta ämne, men fortfor att bjuda Fontaine till frukost och middag, tills Ernestine förklarade att det var alldeles outhärdligt och äfven Marthe gjorde invändningar deremot Catherine fortfor att synas lycklig och nöjd, men ehuru ingen yttre förändring inträffade, försiggick dock en sådan, tyst och osedd i hennes sinne. När bon varit någon tid vid Tracy, när hon började känna till trakten, hitta vägen till kyrkan och sjöstranden och arrendegården — smala stigar vid kanten af åkerfälten, torra och dammiga, kantade med blommor och beströdda med småsten — när hon hade ätit sig mätt af vindrufvorna som mognade invid trädgårdsmurarne, när hon plockat nog af de brokiga blomster som i föga ordnadt, men dock herrligt öfverflöd, växte i gårdar och trädgårdar, — när hon blifvit van vid allt detta, började hon vända sig bort från alltsammans och ännu en gång blicka tillbaka på det förflutna, som redan började lysa med fj rran glans. Det var som när man, ett ögonblick, bländad af ett hastigt ljus, åter börjar se klart och — dess värre — klarare än förut.