Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

eller utan sådant, smälta ned till en falask: blott. Man hvarken vill eller förmår tänk: sig saken utan väldiga bål och lågor oci finner dessa så ohyggliga. Att gräfva ned sina hänsofne älskade så som döda hundar eller kattor, att af den hafva den blågula stinkande förruttnelsen: minne qvar, att qvarlemna derute i der kalla och ensliga grafven, i den mörka höst natten eller under vinterns drifvor det barr som man ville värma med sitt hjertblod och nyss värmde i sin famn, att låta råttor gna ga och förtära den hand, som man nyss mec sådan hänförelse tryckte, att låta likmasken borra sin väg genom det öga, i hvars underbara Jjushaf det nyss var vår fröjd att likasom låta vår egen ande dyka ned, att låte det hjerta, som nyss klappade för oss af onämnbar, outsäglig kärlek, likasom icen komposthög beredas till gödningsämne, det finner man deremot ej ohyggligt, eller man besinnar ej det ohyggliga deri. Så stor är vanans makt, så blind är fördomen! Kristendomen, som icke blott i sina oräkneliga artskilnader, uten till och med i sin åtskilnad från hedendomen vanligen lagt och lägger an mera på ord och sken och yta, än på inre mening, bestod en före hufvudsakligen deri, att icke äta hästkött, icke bränna de döde o. s. v. Såsom kunskap i egentlig mening kunde den ej blifva någon skilnad. Dogmen måste ju blifva ett mysterium, ett obegripligt något, som var öfver förnuftet. Derpå hvilade kyrkans mystiska makt, och derförutan hade ej presten kunnat blifva medlare och behöfvas såsom tolk. Kunskapen måste säledes efterskänkas, om förnuftig öfvertygelse kunde ej heller blirva fråga, der ingenting kunde eller fick begripas, tron blef ett antagande på grund af auktoritet eller en af omständigheterna anbefald eller föranledd underkastelse under denna, och der denna underkastelse, denna auktoritetstro, var så fullständig, så ovilkorlig, att den ej längre medgaf något sjelftänkande, der fick den namn af den helige andes inre vittnesbörd; men skilnaden i det yttre blef hufvudsak, och för att i här ifrågavarande fall göra denna så betecknande som möjligt, blef bålet, hvars himmelsåtsträfvande lågor en gång betecknade kämpens glada och luftiga färd till Valhall, af den kristna beräkningen förvandladt till en nesa, och döden, som förut var nordbons förtroliga vän, förvandlades till frukten för helvetet, på det att presten skulle få oinskränkt makt öfver menniskors lif och lycka, samveten och själar. Striden varade länge. Mången trostark hedning föredrog döden och skattade Valhall och dess fröjder högre, än le kristnes hemlighetsfulla himmel, för hvars nnehåll och sysselsättningar man då lika itet som nu kunde göra reda. Men påfvelömets listige och: ihärdige ande segrade lutligen öfver den öppna och modiga, men åa kraften, och den fördom, som sålunda pesegrade en fördom, blef lika ihängsen och ika ofördragsam som sin föregångare. Johannis kyrkogård, som sällan torde beökas af någon resande och troligen äfven wvad hufvudstaders invånare angår, torde ara temiigen obekant för de fleste, kunde lock blifva en högst angenäm promenadlats, hvars täta, på sidorna djupt till mar: sen gående löfhvalf samt höga och sunda äge borde ställa den långt framom t. ex. oarl XII:s torg eller Humlegården och 3erzeli1 park, af hvilka det förra är rent f träskartadt och de sednare åtminstone igga mycket lågt. Men sagda kyrkogård vefinner sig i ett föga vårdadt skick. I al. terna hafva vintrens eller vårens vattuflösen bildat djupa rännor. För botandet af lessa eller andra brister eller för allernas euhållande göres föga eller intet. Man tyees icke heller gifva akt på de talrika rotkott, som matta eller åtminstone vanpryda le ännu friska och kraftiga träden. De öppna lufthålen i åtskilliga murade rafvar påminna om fordna menlösa tider, Jå man var mera mån om att bereda luftrexling åt de döde, ån åt de lefvande. De åminna ock derom, huru angelägen man ar alt hafva liket med på begrafningen, id hvars tillbörliga ståt så mycken vigt fätades, som hade den aflidnes salighet beott derpå, och huru alla medel användes ör att hålla liken friska, så att de tillräckigt länge och behörigen måtte kunna tjena ill skåderätt i det med all möjlig kostnad ch konst utstyrda likrummet. De omgifvanJes illabefinnande af liklukten och dennas nträngande äfven i matsa en fick ej hindra ller måste öfverses och tåligt fördragas. Jen döende fick knappt utandas sin sista uck, innan han tycktes upp och förlades i allt rum, och den nämnda friskbållningsrocessen började. Att man sålunda ökade aran af skendöd eller blottställde sig för aran att begå ett rysvärdt mord, fick ej eller tagas i betraktande elter kom ej i tanke. Utom allterna äro inga vägar utstakade ch qvarteren ej omgifna med något skydd ller någon betecknande gräns. Marken är erför på sidorna om allterna tilltrampad, ch mer eller mindre breda och oregelundna stigar och gängar anlagda härs och värs emellan grafvarne eller öfver dem. lan har sålunda den störande anblicken af rafvar, som nedtrampats på längden, så tt blott en rand af dem återstår, eller på vären, så att blott ena ändan af grafkullen r qvar. Till omläggandet af nya grafvar nåste tagas grönskande torf hvarhelst den ildat sig å glömda grafvar eller emellen dem ller å gräsvallarne i kyrkogårdens norra el, på sidorna om bufvudallen. Kyrkogåren måste naturligtvis sålunda blifva alltera gropig, och när man ser dessa märken den eljest vackra gräsvallen, tvingas man tt finna i någon mån rättfärdigade de galer eller staket af jern eller trä omkring de nskilda grafvarne, dem vi eljest hafva svårt tt förlika oss med, eintdan de, buru präkga de än må vara, ändå förefalla oss som ETTER TAS UKN AEA SADES