Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

sade Toto och bröt ett maskätet specimen, som han triumferande visade henne. Jag har en liten vattenkanna som är min egen.? Hafvet var så blått, fönsterluckorna så gröna, solskenet så gult, blommorna så brokiga, att Catherines ögon bländades, så att hon knappt märkte de missnöjda blickar fru Meårard kastade åt den sidan der hon stod. Grefvinnan såg dem emellertid och skyndade att taga afsked, rädd att Catherine skulle blifva skrämd af den gamla fruns skarpa ögon. Var så god och säg herr mären at vi sökt honom?, sade grefvinnan med en artighet och ett bemödande att vara vänlig, hvartill hon verkligen måste tvinga sig. Men för Fontaine sjelf började hon känna det lifligaste intresse. Hon betraktade honom ur en alldeles ny synpunkt; icke längre en tråkig hvard. gsmenniska, uten en romanhjelte, en entusiastisk och oegennyttig äleskare. Grefvinnen fann slutligen att em hon vore i Catherines ställe kunde ingenting vara henne välkomnare än att få gifta sig med herr Fontaine. : Älskvörd, varmhjertad, ser bra ut, skicklig affärsman, musikalisk, allmänt aktad — det är ju en lycka som jag aldrig kunde våga hoppas?, sade vår chätelaine? för sig sjelf. Jag skulle helst se att bröllopet kunde firas före den femtonde i nästa månad. Det var alltför narrsktigt af Sarah Butler att så skrämma mig för Dick.? — Högt tillade hon: Man skulle kunna trifvas rätt väl der borta i Fontaines nätta chålet — :ror ni icke det, Catherine? ?Jo, utan tvifvel?, svarade Catherine, — utan att tärka på hvad hon sade. En annan gång frågade grefvinnan hastigt om hon skulle för alltid vilja stanna der hon nu var. Catherine trodde att hon sade