Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

åker, som ligger norr om kyrkogården, haf va vi ju åter en fortsättning af staden. Endast sedan i våras torde antalet af de? Johannis kyrkogård jordade liken belöpa sig till hundratal. Med få undantag hafva desse jordats å kyrkogårdens nordvestra qvarter Således under så kort tid hundratals lik ned gräfda sida vid sida eller likasom i en ende trång och föga djup graf eller grop, inne : sjelfva hufvudstaden, från hvilken eljest nyttiga reformer och goda föredömen borde få väntas utgå! Hundratals förruttnande kroppar inom så kort tid, och å så trångt rum, och midt i en stor stad! Ifrågaverande kyrkogård omfattar en icke oansenlig areal; men dels måtte åtskilliga och betydliga stycken deraf hafva alltför grund jord för att kunna användas till begrafniogsplatser, dels vill den för så vidsträckt behof ändå blifva för trång. I mån som befolkningarna ökas, måste tvärtom omloppstiden med afseende på grafvarna blifva allt kortare. Derföre ser man ock vid graföppningarne, huru icke blott hufvudskallar, af hvilka ref. sett icke mindre än tre garnera samma öppnade graf, och enstaka ben, utan hela ledsystemer uppgräfvas och kringkastas. Vi tillhöra ingalunda den krassa, strängt kyrkliga eller lutherska åsigten rörande köttets uppståndelse eller återiklädandet en gång af den lekamen, som upplöses och multnar och förtäres af maskar och försprides eller kan förarbetas af rofdjurens matsmältningsorganer; men en sådan syn, som den näwnda, är ändå vidrig. Till följd af tidens vexlingar kan bygd blifva obygd och minne förgås och en senare tid komma att låta plogen gå fram öfver förgångna tiders glömda grafvar; men så länge en begrafningsplats begagnas såsom sådan och betraktas såsom inhägnad ort, borde den der jordade få hvila i ro och icke af kristnad vandalism delvis kastas åt alla väderstreck. Ty ijemförelse med dena hedendom, som vördade högens fred och gjorde det till en helig pligt att bereda den döde en graf eller åtminstone med en handfull stoft bidraga till hans öfvertäckande, må man väl kalla en sädan kristevdom vandalism. Genom att med all flit undangömma de blottade qvarlefvorna eller genom den om möjligt än orimligare seden att samla dem i så kallade benhus, tager man allenast sak på bak och erkänner, att om man icke blyges, så borde man åtminstone det göra. Man skall måhända här invända, att om ingen graf skulle få åter öppvas eller till jordandet af mer än ett lik begagnas, så skulle slutligen jord och mark ej räcka till för de erforderliga begrafningsplatserna. Vi se ju t. ex. hura, äfven under beräkning och tillämpande af den gamla seden, den vidsträckta nya begrafningsplatsen utanför hufvudstaden snart nog blifvit för trång, så att man åter måst vara betänkt på dess snara och mäktiga utvidgande. Hvar skulle det sålunda stanna? Man har i viss mening rätt, om man blott tillika insäge, hvilken orättvisa ligger deri, och huru kyrkan, som Jofvar jemlikhet åtminstone i grafven, motsäger sig sjelf genom att läta rangen eller börden och rikedomen, äfven om den ssknar all både samhällelig och mensklig förtjenst, få hafva kapeller och bygga fridiystna grafvar, men döma fattigdomen eller medellösheten, huru oförskyllda eller understundom t. o. m. aktningsvärda de än må vara, till förakt och hemsökelse ännu i grafven. Hela jorden är påtagligen ända från början ämnad till begrafningsplats och dess himmel hvältver sig öfver idel grafvar. Det är en lycka att begreppen ot höghet och förtjenst och menniskovärde och helgd förändras och förål dras ejler utvecklas och att, som sagdt, en följande tid ej alltid vet, hvar en förgången lid haft sina heliga rum. Föga utrymme skulle eljest blifva öfrigt för plogen eller spaden. Afven i vårt ofantligt kristna och oiviliserade tidehvarf och land gifves ju exempel på att kyrkor få falla i ruiner och deras vigda tillbehör gå i köp, och förfäders stoft dömes af deras efterlefvande att gifva näring åt vaggande skördar. Det gifves emellertid ett medel att undgå våde återuppgräfvandet föruyade gånger af len en gång begrafna och det betänkliga ot, som ligger i begrafoin-splatsernas städse växande behof af utvidgning. En liten urna ar ej stort rum och skulle, utan olägenhet ör efterlefvende, kunna förvaras till och ned ofvan jord, och för sådana värdars eler deras innehålls förvarande ändamäålsenigt inrättade grafvar eller hvalf eller byggnader eller salar skulle ej behöfva vara särle!es stora eller höga för att rymma askan fter hänsofna tusental. .Må man återgå till oränneåldern! Man känner sitt hjerta krymva samman af fasa vid tanken derpå, att inder nuvarande förhållanden menniskor månända icke så sällan begrafvas lefvande. Äfven denna fara, faran för en fasansfull lödskamp i grafven, skulle försvinna, om nan toge sig för att bränna sina döda. Afjen med afseende på de epidemier, som i rår tid tyckas blifva alltmera van!iga, skulle len seden blifva af vigt. Att förbränninsen alltid skulle försiggå under behörig konroll och tillsyn, äfven af läkare, förutsättes aturligtvis. De flesta menniskor afvisa dock med förärelse hvarje tanke på en sådan förbräning eller på att sjeltve en gång förbränas. De kunna liksom icke slita sig ifrån len föreställningen, att elden skulle föroraka plåga, äfven såsom döda, och med den anken att så behandla sina aflidne älskade, unna de ej förlika sig. Man invänder till ch med, att skogarne aftaga och att veden edan är dyr nog. Dei kjelper ej att påninna om, att vetenskapen har i sin tjenst vängahanda förbränningsoch andra medel, ;enom hvilka sake. säkerligen skulle kunna rivgas derhän, att den ådde finge så stilla, vå lämplig bädd och under lämpligt hölje, ade Toto och bröt ett maskätet specimen, om han triumferande visade henne. Jag ar en liten vattenkanna som är min eoen.?