Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

tande började stiga uppför berget, alltför ifrig och upptagen af sina egna tankar, för att hinna kasta en blick på det sefirblå vattnet långt under hennes fölter. Fontaine var icke hemma, men en gammal herres hufvud sågs i ett af fönstren, och i trädgården, på en bänk, satt ett gammalt fruntimmer, mycket fet och med öfverläppen prydd af ganska försvarliga mustascher. Hon hade en pall under fötterna och stödde en hand mot hvardera knäet, förnöjdt betraktande Toto, som sprang fram och äter på den smala sandgången. Min son är olyckligtvis borta, fru grefvinna?, sade den gamla frun och bugade sig från sin bänk för grefvinnan, som stod utanför grinden. ?Hen skall blifva förtviflad deröfver då han får höra att ni gått den här vägen?, tillade hon med stel höflighet. Jeg hoppas ni befinner er väl, fru Merard?, sade grefvinnan, villig att ingå förlikning. Er måg helsar mig ibland ifrån er. Hvilken förtjusande liten bostad detta är!? Sednast i går bjöd man oss femhundrade francs derför?, sade fru Mrard med vär digbet. Jag gör allt hvad jag kan för att öfvertala Charles att byra ut den. Hyrorna hafva stigit ofantligt just nu. Man bör icke försumma ett sådant tillfälle att förtjena penningar. Men Charles vill ej höra på förnuftigt folks ord.? Emellertid hade Toto och Catherine gjort bekantskap. Gossen bade kommit fram till det låga staketet för att se på det vackra fruntimret som hans pappa talat om. OCatherine böjde sig öfver staketet, räckte banden åt barnet och sade: s Så vackra blommor du har i din trädgård. Vill du icke gifva mig en?? Pappa och jag vattna dem hvar qväll?,