Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

Hon hade under sina vandringar ett par gånger mött Reine och lofvat att snart der komma till arrendegården. ?Jeg skall längta efter er hvarje dag tills ni kommer?, sade Reine med en stämma som smälte bort i den ljufvasie klang. ?Det är ej ofta någon, som jag håller af, kommer för att se mig.? Reine, likt andra, oändligt klokare och bättre än hon sjelf, måste också undergå ett slags penitens af ensamhet och missmod, hvartill enhvar synes vara dömd, hvars själ ?yill bo på bergen?. Catherine kände sig också på sitt sätt ensam, och landtflickans hjertliga deltagande var henne mycket ljuft och godt. Men Catherine kände 3:gensam af yttre och ej af inre orsa:er. Stackars liten — icke var det till bergen hon länvgtade. Hvilken grön dal, bvilken lugn fruktbar slätt som belst skulle hafva varit henne nog, om hon blott kunnat se skuggan af — af en enda person falla derpå och närma sig henne. En söndegsafton råkade Catherine att vara klädd till middagen före någon annan. Hon gick in i salongen. Den var alldeles tom och blott en lampa var tänd. Den lyste på bordduken, der den stod, på ett par illustrerade veckoblad, på grefvinnan Jeans bönbok med det gyllne korset och på några bref som ny:s ankommit och som af betjenten blifvit lagda på bordet. Catherine hade en bok i handen (det var Eugnie Grandet som grefven lånat henne), och hon gick sakta genom det mörka rummet fram till ljuset och kastade sig på knä vid bordet för att läsa, som det var hennes vana när bon var ensam. Men hon öppnade icke sin bok: ty i ett ögonblick såg hon ett bref bland de andra och sprang upp och lät sin bok, falla på golfvet, och hennes stackars lilla