Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

dera handen, och ledde dem bort öfver den stora, ödsliga gården, ut genom den hvälfda porten och ned på en stor äng, der höet nyss blifvit slaget, men ännu icke inbergadt. Paris, den stora bunden, kom också med. Reine tog opp en bok ur fickan och kastade sig ned i en höstack, medan de båda små, band i hand, hoppade och rullade sig i det doftande höet. Åh, se vågorna, vågorna! ropade Toto, då en lätt vind böjde det höga gräsets topper på den del af ängen, som ännu var oslagen, och skakade ett par äpplen från grenarne af det träd, hvarunder Reine satt. tKom hit och fiska upp öpplenaX, sade hon småleende åt barnen, som sträfvade fram genom det torra höet. Grefve Jean de Tracy råkade i detta ögonblick att gå förbi — iandsvägen gick nemligen utmed den ena sidan af ängen — och han också smålog vänligt och tog af sig hatten. .Gog dag, fröken ChråtienX, sade han. Ar ni icke rädd för att få ert bö förstördt ?X Reine besvarade knappast hans helsning; hon såg stolt och trotsig ut, nickade bara och fortfor att läsa. SÄr icke detta mr Fontaines lilla gosse? sade Jean, stannade och såg på barnen, som sutto nästan gömda i det doftande torra gräset och blommorna, och sågo på honom med klara, lifliga blickar, likväl hållande sig på behörigt afstånd. Reine såg icke upp från sin bok förrän grefven bade fortsatt sin väg. Jag undrar hvarför den der flickan alltid är så besynnerlig emot oss4, tänkte Jean. Kan min mor hafva stött sig med henne? Jag måste fråga min bustru. Grefvinnan Jean sträckte afvärjande upp