Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

till men för despotierna, Hans naiva, rätt framma uppträdande gaf signalen till de stormiga scentEr, som slutligen gjorde hela fredskongressen till en karrikatyr på hvad den var ämnad att vara, så att man vid berättelsen om dess debatter ovilkorligen kom att tänka på det sätt, hvaruppå — enligt en utan tvifvel öfverdrifven och orättvis sägen — det härvarande sällskapet ? Vänskapsbröderna plägar sluta firandet af sina högtidsdagar. Garibaldis sunda instinkt sade honom straxt derpå, att fredskongressen skulle göra fiasco; han drog sig derföre genast tillbaka; men känslan deraf, att han här hade beträdt ett område, som var honom fremmande och det i sammanhang härmed med förnyad styrka vakvande medvetandet, att han är en handliogens, icke en ordstridernas man, bidrogo utan tvifvel i väsentlig mån att påskynda företaget rot påfvestaten, utan att han gef sig tid, att afvakta gynnsamma omständigheter eller nåot initiativ från romarnes egen sida. Italienska regeringen skulle säkerligen icke heller ansett sig kunna förfara så sans fagon med Garibaldi och häkta honom innan han faktiskt försökt öfverskrida gränsen, ora den icke trott hans prestige ha lidit genom uppträdandet i Geneve. Vi anse oss emellertid på förhand böra inlägga en protest mot den snobbaktiga uppattning, som genast skall vara färdig att ryta stafven ölver Garibaldis företag såsom en dårskap. Vi erinra derom, att tået till Sicilien var en lika stor därskap och att det är ömkligt att bedöma handlingar endast efter framgången. Garibaldi är den samme som han varit, lika ädel och sjelfippoffrande, lika stor och barnsligt naiv. Atervändande till sitt Caprera för någon lid, skall han, riktad med ett par nya bittra erfarenheter, vara lika varm för Italiens rihet och enhet och lika redobogen att derför offra sitt lif.