Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

farladren undvek gerna att tänka på en annan verld. Emellertid hade han en ganska tydlig föreställning derom; den var icke olik kapellet La Delivrande, bara större och med flera helgonbilder och med herr kyrkoherden i full skrud vid högaltaret. Det var dock på det hela trefligare att smyga sig bort till skänkrummet i Gyllene solen, der Pelatties serverade cider och godt vin för fyra skilling flaskan, och hvarifrån gamle Chrtien mer än en gång blifvit hemtad af sin sondotter, förfärlig att skåda i sin vrede och skönhet. Till och med barnen sprungo undan för henne vid dylika tillfällen och de voro eljest hennes bästa vänner. Reine var en af de menniskor, hvilkas iore lif verkar på det yttre och kämpar med detta. Hon hade ärit sin mors djupa, varma natur och sin fars starka och kraftiga kroppsbyggnad. Hon var stark der hennes mor hade verit sveg. Hon hade tankar och ingifvelser, aldrig drömda ens af dem som omgåfvo henne. Men det gick henne emot i många ting och hon led deraf. Hon var hård och kärf ibland och hade ej den mildhet och jemnhet i lynnet som tillhöra bildning och uppfostran. Bortom den jordiska synkretsen strålade för hennes själs öga det berrliga rike, der helgon och martyrer buro sina kronor, och dit henneg moder före henne hade längtat och trängtat, hvarje dag som långsamt skred förbi; det rike der för den andeligen tattige himmelens drottning herrskade med förbarmande i sin blick. Men Reine behöfde icke ävnu medlidande och förbarmande. Hon var en qvinna med kärlek i hjertat, men icke öm och mild, eller tåligt lidande som somliga äro; hon var icke utan all sjelfviskhet, som andra äro, som förs:ka och afsäga sig allt, tilldess intet återstår af