Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

ven blef Grundiviglan, uppträdde 1 partiets I ar gan Kirkelig Folkeblad? och höll popu-d ra föredrag. En serie af dessa har han lst r löngre iid sedan utgifvit under titeln: !d ledenskabets Levnetslöb?, och till dem ter sig en ny serie: ?Jödtdommen?, hviln jest i dessa dagar har kommit ut och m man, så vidt jag efter en Hastig gemläsning kan döma, icke kan vara annat M tacksam för, huru oenig man än är i den lå ligionshistoriska uppfattning, på hvilken !k t hela är grundadt. Heder åt den stränlp . vetenskapen, som obevekligt och i oink esseradt lugn skrider fram från paragrefl, I paragraf, från thes och antithes till syosg es! Men tack ske äfven dem, som utmynta If nkandets ädla metall i skiljemynt åt oss h nåfolk i andens verld, tack ske dem som lg rstå att kläda vetenskapen i en smakfull och I1 k skönhetsform, så att den blir ijuflig att! Ilja och kan vinna hjertan. Just derför, ; ist för det att vi hos oss för närvarande l, indre behöfva de stora systemerna än attle änja folket, massan till glädje öfver och g tresse för vetenskapen, tror jag att prof. l, ielsens besök hos oss skall göra godt. Ty l; åde är han i besittning af en vältalighetens , åfva, som åtminstone den generation, hvilen nu vistas i vår högskolas salar, blott, ar haft tillfälle att lära känna hos en från en akademiska arenan redan afgången läi are, vår oförgätlige professor Welhaven, li eh tillika kan på honom tillämpas hvad. ag nyligen på ett annat ställe tillät migl ti karakterisera i yttrandet, att han ?såom korrektiv mot den säkerhet, som löper ara att svärja sig fast i systemets nät, eger jen tankens oro, som det gör så godt att inna icke blott hos den unge begynnaren åsom ett tecken på den första uppblossanle hänförelsen för idealernas skönhet, utan innu mer hos en man, som fört en hel lefad tillsammans med de stora tankarne, nen som ändock, hvarje gång han träder ram för att tala till deras pris, bär den örsta hänryckta kärlekens orofulla ord på ina läppar.? Och det är ju förträffligt, när folket Poroas? den bemärkelsen, att det vill pröfva allt, ill och med om detta ieke i början just sker med någon allvarlig tanke på att äfven genast välja det bästa. På detta behof utt försöka de opröfvade krafterna än iden ena, an i den andra riktningen, ser man — mindre i teorien än i det praktiska Nifvet — tillräckligt med exempel i detta land. Btt af de fält, på hvilka man ständigt bar experimenterat fram och tillbaka, u:an att ännu komma till något fast resultat, har varit undervisningsväserdet. Huru man har arbetat och sträfvat för att få det högre undervisningsväsendet i det bästa möjliga skick, hade jag nyligen tillfälle att omtala, då jag redogjorde för det: vidlyftiga utlåtande, som i sommar afgifvits af den för två år sedan tillsatta skolkomiten. Hvad folkskolan angår, så gjordes för ett par är sedan försök till en emancipation från statsskolan genom uppsättande af en folkhögskola på Hamar, hvilken inrättades närmast efter dansk förebild och under ledning af två teologer, af hvilka ätminstone den ene, O. Arvesen, är känd såsom en af Grundtvigianismens ifrigaste anhängare i Norge. Folkhögskolan på Hamar skall, efter hvad som förljudes, frodas väl och göra åtskilligt gagn. I dessa dagar har inan nu i Gudbrandsdalen gjort försök med upprättande af en py sådan skola, hvilken onekligen skall kunsa göra stor nytta, så framt den blott icke — såsom man efter stiftarens, en teologisk kandidat vid namn C. Brun, fordna uppträdande kan ha skäl att frukta — kommer att begagnas till att göra propaganda för de: s. EL målsträfvandet?. Men äfven om detta skulle bli händelsen, är det dock glädjande, att nya kunskapskällor öppnas för folket — till och med om dessa ieke genast äro så klara och friska, som man skulle önska. Allmogens eget sunda, goda sinne för det naturliga, för hvad den mest behöfver, skall alltid vara tillfyllest för att klara jäsningen. Och litet strid, några sammanstötningar skada ju icke; tvärtom — ?es ist gut, dass die Geister gegen einander platzen?. Från skolan till teatern är afslåndet icke så stort, isynnerhet om man hyllar den nu för tiden visserligen något föråldrade uppfattningen, att äfven scenen bar sin pedagogiska betydelse och icke blott är til Lyst?. Att vår teater här i Kristiartia verkligen har stått i ett innerligt samband med hufvudstadens andliga och sociala lif i det hela taget, kan icke nekas. På de tider, då teatern icke just gick i spetsen, icke verkade uppfostrande på slägtet, gaf den dock ett träffande uttryck för den rådande sinnesriktningen — d. v. 8. den konservativa sidan af denna riktning. Här var det som de band, hvilka i sä lång tid höllo oss fjettrade vid smakens vexlingar i den danska hufvudstaden, senast brusto. Ännu långt efter sedan den skrifna litteraturen hade upptäckt, hvilka tacksamma ämnen den kunde finna i våra inhemska förnållanden, och huru nödvändigt dessa ämnen fordrade sin egendomliga nationella form, vär Kristiania teater i allt, i valet af repertoire och konstnärer såväl som i sin strängt fasthållna konstform, en lydig lärjunge af den stora danska skolan. Det började med en blek härmning af den Oehlenschlägerska sångudinnans svagaste alster, och när en norsk skald ville tränga sig fram med ett af denna orsak ungefär lika svagt arbete — vitänka här på Å. Munchs ?Kong Sverres Ungdom? och Henrik Wergelands ?Campbellerne? — så uppträdde hela det i danska traditioner uppvuxna slägtet för att på ?nationalärans? vägnar protestera mot, att en sådan rabu list, en sådan ultranorrman och danofag som Wergeland skulle få sätta sin fot på detta heliga, åt de Heibergsza vådevillernas och de Ocehlenschlägerska tragediernas sängDr rr ss os KTL