Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

För länge, länge sedan, lekte barnen med flintor och slogo eld för att tända bålen der de brände kättarne, som vågade peka på den kommande floden och säga: Se, ebben är förbi och floden kommer och sköljer bort våra bålverk. Floden har nu, lof. vad vare Gud, släckt dessa eldar ut, men ännu flyga skarpa stenar genom luften och det regnar sand och småsten och stora knippor sjögräs, som kanske icke gifva några sår, men som sticka och snärja dem på hvilka de falla. Reine, vid sin sjöstrand, plockade också upp småsten hon, som vi andra, och gömde dem lika omsorgsfullt som de reliker hon ärft efter sin mor, en from katolik, efter hvars död, den unga flickans lif skulle varit bra bedröfligt, om det ej varit så uppfyllt af dagliga omsorger och arbete utan uppehör. Hon också, liksom den andra unga qvionen, om hvilken jag skrifver, hörde beständigt hafvets brus, då hon skötte sina dagliga göromål, men för Reine ljöd det som en uppmuntran, en omvexling i hennes enformiga lif. Hon lyssnade dertill, då hon gick sin vanliga rund från det stora köket till arrendegärdens yttersta gräns, genom trädgårdarne och åkrarne en mil bort, till den trädgård der hennes ärter och bönor voro sådda, eller då hon stundom hvilade, sittande framför den stora spiseln der brasan brann och det torra sjögräset sprakade. Reine bibehöll den religion hvari hon från barndomen blifvit uppfostrad. Hennes mor hade sarsma religion som alla dessa Marions, Sabeauss, Picards, hvilka omgåfvo henne. Hon hade nyttjat samma ord och tecken derför, som hennes man, som gamle Pierre Chretien, hans fader, men deras mening var ej densamma. Den gamle