Aftonbladet – 19 september 1867, sida 3

TT rt OO ONS Stockholms läns landsting sammanträdde i går afton kl. 6. Rörande tingets behörighet att behandla den af frib. Klinckowström väckta motionen, angående en skrifvelses aflåtande will Kongl. Majestät med anhållen em undersöknings anställande för utrönande af .syenska jordbruksnäringens ställning i allmänhet, uppstod en ganska jntressant debatt, då nämnde mofion, som vid ett föregående sammanträde efter voteriog blifvit remitterad till utskottet för allmänna bushållningen m. m., nu åter öfverlemnades till tingets behaodliog, mel den hemställan från utskottet, att motionen ej mätte till någon åtgärd föranleda. Friherre Klinckowström erhöll ordet och förklarade, att han ansett det tingeta då det beslutit motionens remitterande, uttryckt den mening, att motionen borde undergå behandling hos utskottet. Så hade emellertid icke skett, utan hade utskottet åter öfverlemnat motionen till tinget med det tillkännagifvande, att utskottet af formella hinder ej ansett sig kunna behandla densamma. Talaren fästade sig icke vid det öde hans motion sålunda hos utskottet rönt; men det gällde här att få den vigtiga principfrågan afgjord, om landstinget skulle frånkänna sig rättigheten att få till K. M:t frambära sina bekymmer i en såväl för länet som landet vigtig angelägenhet, samt medgifva att dess verksamhet kringskures på ett sådant sätt, att den endast finge omfatta obetydligheter. Om man fästade sig vid landstingsstadgans åberopade 2:dra och granskade densamma, gåfve den snarare stöd för talarens .mening, än man deraf kunde hemta någon anledning till att frånkänna landstinget rättigheten att petitionera i angelägenheter sådana som nuifrågavarande. Der uppräknades åtskilliga rubriker, omfattande ärenden, tillhörande landstingets befogenhet, hvari ej gjordes någon inskränkning, för såvidt dessa angelägenheter icke tillhörde offentlig myndighets embetsåtgärd. Denna inskränkning vore här ej tillämplig, ty till hvilken offentlig embetsmyndighets åtgärd kunde väl den nu ifrågasatta undersökningen hänföras? Att man, då landstingsinstitutionen först tillämpades, också tolkade 2:dra S på helt annat sätt än nu, visades bäst deraf att landstingen i början ansett sig berättigade att ingifva petitioner till K. M. ; Den 30 Aug. 1864 utfärdade civilministern emellertid den bekanta embetsskrifvelsen till Jandstingens ordförande, i hvilken han förklarade, att KE. M. funnit det landstingen ej rätt uppfattat andan af.kommunallagstifningen, till hvilken åt-. gärd anledningen närmast torde kunna sökas i den agitation, som då -pågiek för ombildande af representationen, en angelägenhet, som var helt och hållet politisk. Betraktade man på närmare håll denna cirkulärskrifvelse som gjort så mycket väsen af sig, så förhölle det sig ungefär med den som med spöken, hvilka upplöste sig till intet, om man gick dem på lifvet. Nämnde embetsskrifvelse rörde nemligen landstingens ordförande enskildt; ty den hade icke blifvit tingen delgifven iden form och på samma sätt, som andra cirkulär rörande förklaringar eller ändringar i den ekonomiska lagstiftningen. Dessa voro. alltid försedda med K. M:ts underskrift och vederbörligen kontrasignerade samt funnos införda i författningssamlingen för året. Ingenting af allt detta hade. iakttagits i afseende på denna embetsskrifvelse, hvarföre den ej heller kunde tillmätas någon vigt. Då 2:dra i landstingsstadgan sålunda ej inskränkte landstingets befogenhet att hoseK. M:t framställa sina bekymmer och andraga hvad tinget ansåg af vigt för länet och -landet, vågade frih. ånyo hemställa, att tinget med ozillande.af utskottets motiver och hemställan. måtte till -utskottet återremittera motionen. Om tinget afsloge denna anhållan, skulle det vara frih. okärt, men han räknade sig dock alltid till ära att han sökt bryta väg för en betydelsefullare verksamhet för denna .vigtiga institution samt .bevara den rätt han ansåg tillkomma densamma . . Grefve af Ugglas uppträdde härefter, anmärkande till en början, att den föregående talaren med vanlig dialektisk förmåga och fyndighet förfäktat sin mening. Friherrens klagomål öfver den behandling hans motion rönt hos utskottet vore alldeles obefogadt, enär utskottet just handlat i full öfserensstämmelse med den önskan friherren sjelf uttalat vid motionens remitterande, då friherren hemställt, att utskottet först måtte pröfva huruvida motionen kunde upptagas, och sedan denna fråga blifvit afgjord, deråt gifva den behandling, hvartill utskottet ansåg saken föranleda. Alldeles så hade utskottet gått till Za. Vidkommande civilministerns cirkulär, finge detta icke anses såsom någon ny lag eller förklaring. Det utgjorde helt enkelt en påminnelse och erinran att ställa sig till efterrättelse 1862 års förordning om landsting, hvars 2:dra stadgade, att tinget egde att besluta och rådelå om för länet gemensamma angelägenheter. Afhandlade nu den if:ägavarande motionen en länets eller landets angelägenhet? Denna fråga besvarades tydligt och klart af motionen sjelf, som innefattade att tinget måtte uti skrifvelse till K. M:t hemställa det K. M:t täcktes anbefalla en undersökning rörande svenska jordbruksnäringen i allmänhet. Således vore det alldeles samma fråga, som behandlats af den senaste riksdagen. Det vore visserligen möiligt att man kunde ogilla det slut, hvartill riksdagen i detta fall kommit; men grefven bad om ursäkt, då han tillät sig anmärka, att det föreföll honom väl djerft att i likhet med motionären vilja påstå: det hvarken regeringen, vederbörande embetsmyndigheter eller representationen visät sig i den kännedom om jordbrukets förhållanden eller om orsakerna till dess betryckta ställning, som endast kunde möjliggöra vidtagande af kloka åt