Aftonbladet – 16 september 1867, sida 2

mästaren i orten, fordrade sågverksegarne, utt priset å virket skulle uppgifvas, hvarenot konungens befallningshafvande föreskref, utt anbud borde af dem afgifvas. Sågverksgarne förklarade då att de icke gjorde anud, och något köp kom således icke heler till stånd om det åverkade timret. Vi tillåta oss icke att för egen del kommentera detta förfarande; vi anföra i stället den åsigt och de slutsatser, gom uttalas ft. f. öfverjägaren G.j E. Lind i dess vekanta rapport till konungens befallningsnafvande af den 17 Juli. Det heter der: Då nu hvarken Baggböle sågverksegare Peller Umeå ångsågsbolag velat inköpa det åverkade virket, följer af sig sjelft att de tyckas hafva detta virke så i sina händer, Patt de anse sig kunna derför bjuda hvad Pdem godt synes, d. v. s. de tilltro sig att Pkunna utan den ringaste afgift till K. M:t Poch kronan tillgodogöra sig allt det inom Pejette och sjunde revieren i beslag tagna Poch troligtvis på deras föranstaltande åverkade virket, uppgående till ej mindre än 20,000 sågtimmer. Man har anledning anPtaga, att virkesuppköparne vid detta vattenPdrag ämna eller tro sig kunna erhålla sitt Pbehof af virke fyldt genom åverkan, då Pde hvarken föregående eller innevarande år gjort antegliga anbud å utsynade, till Pförsäljning utbjudna skogseffekter.? Så mycket om tillgörandena för att på ndirekt väg förnärma statens rätt och ästa. Direkt blir åter ståten beröfvad sin egendom genom uppenbar stöld, på sätt den här frågavarande ransakningen ger vid handen. Man må dock icke föreställa sig, att bommarnes brytande vid Djupskol-afvan och det derstädes förvarade timrets utstickande är någon enstaka företeelse. Tvärtom ha dylika händelser timat på flera andra ställen; men det är endast här som försök kunnat göras att leda i bevis hvilka lagbrytarne äro och söka bringa dem till laga näpst. i anmärka i förbigående, att ordet ?afva?, som läsaren ofta kommer att återfinna i denna redogörelse, är den uti här ifrågavarande ort gängse benämningen på större eller mindre vikar eller inskärningar af elfvarne, Det är till sådana vikar eller afvar, som man från strömfåran införer det virke, som man af en eller annan anledning vill tillvarataga. För att förekomma dess bortförande med strömmen omgifves timmermassan med ett. band af sammanlänka de stockar, hvilken åtgärd benämnes virkets Pinbommande?. Är nu den Zafva?, i hvilken beslagtaget timmer blifvit infördt och inbommadt, belägen i en öde, från menniskoboningar arflägsen trakt, och medgifver tillsången på uppeyningemän icke dess ständiga bevakande, är naturligtvis ingenting lättare för dem som ha fördel af att virket kommer i drift och bortföres af strömmen, än att afhugga bommen och utsläppa detsamma. BSädana våldsbragder äro ingalunda sällsynta, och ehuru det icke är svårt att uträkna i hvems intresse brottet blifvit föröfvadt och följaktligen äfven hvilka brottslingarne äro, eller ätminstone hvilkas ärenden de gått, så gagna här rättegångar till intet, ty ödemarken, som ensam bevittnat dåden, är stam. Ett annat förhållande har lyckligtvis inträffat i det fall hvarom här är fråga. Till stor öfverraskning för alla med orten förut obekanta, befinnes det, att Djupskol-afvan, ur hvilken de omnämnda 117 timren blifvit bortstulna, långt ifrån att vara belägen i någon öde trakt, liggermidtien tätt bebygd och väl befolkad ort, inuti sjelfva Lycksele kyrkoplats, hvilken med sina många och oanska ansenliga byggnader har karakteren af en mindre köping. Kyrkoplatsen ligger på högra eller södra stranden af Uman. Med Djupskol-afvan, som är på ömse sidor omgifven af byggnader, eger dessutom det särskilda förhållande rum, att den icke är öppen utåt elfven, utan afspärrad från densamma genom en ansenlig, af flata stenhälar uppförd bro, öfver hvilken landsvägen ramgår och å hvilken bro endast finnas två små hvalföppningar, af vid pass fem alnars bredd hvardera, för vattengenomloppet. Dessa hvalföppningar benämner man i Lycksele slussar?. Har ett parti timmer olifvit genom slussarne infördt i afvan, låter let visserligen tänka sig att den ström, som ippstår då vattnet i elfven faller, kan föra ned sig ut genom slussarne en eller annan tock, förutsatt att slussarne ej äro förbomnade, men deremot är det alldeles otänkvart att ett större parti timmer kan genom oron bortflyta, äfven om alldeles ingen tängsel finnes, utan att menniskohand är ehjelplig med att ?utsticka? detsamma, åsom den tekniska termen lyder. Det måste betraktas såsom en oerhörd ljerfhet, att från en så belägen och så bekaffad plats och midt under en af den norliska högsommarens sol belyst Juli-natt, vortstjäla en mängd kronan tillhörigt timner. Sjelfva detta faktuni ger en föreställning om huru hänsynslöst de brottsliga tillagen måtte bedrifvas på ställen, der detär nögst osannolikt, att menniskoöga kan bevittna dem. Så van man än är i dessa ygder att höra talas om skogsåverkan och örgripelser å kronans i beslag tagna virke, ynes likväl här ifrågavarande dåd ha äfven ler väckt stor öfverraskning och häpnad. Indast derigenom och till följd af den omtändigheten, att saken genast blef föremål ör allas samtal samt att hvar och en fästade sig vid hvad han med afseende derål. vört elleriakttagit, kan man förklara den efter örloppet af två månaders tid mycket ovaniga noggrannheten och samstämmigheten vittnena emellan i allt som rörde tidsbestämningar och personers förehafvanden under jelfva den natt brottet föröfvades samt unler den nästföregående och den nästpåfölande dagen. Vi öfvergå nu till redogörelsen för domstolsförhandlingarne. Det urtima ting, som vi företagit oss att beskrifva, utsattes ursprungligen för handläggningj af målet röande timmerstölden från Djupskolafvan; men dessutom förekommo till handläggning dels ett från föregående ting uppskjutet mål rörande en stöld af renar, för hvilken en appdräng stod såsom tilltalad, dels de båda Baggbölemål, som i våra telegrammer varit omförmälda. Tinget hölls af ordinarie domhafvandoan i Westerbottens södra domsaga, häradshöfding CO, E, Lindberg. Tingshuset i Lycksele är, lik