Aftonbladet – 13 september 1867, sida 3

för spegeln, hvilken, nemligen neckrosen, var en tacksamhetsgärd frän en talangfull danslärarinna, Hon gick emot sina systrar, mycket blek och med mörka ringar kring ögonen. Cathy, Cathy, du ser så underlig ut, sade Totty och slog sina armar omkring henne. Ack, Totty, mitt hjertaX, sade Catherine och tryckte henne närmare till siv, med ett fast beslut att icke gråta, utan tala i glad och bekymrad ton. Jag s.r underlig ut derför att det har händt mig något underligt. Jag skall flytta frän mrs Butler och jag vet ej hvad jag sedan skall göra. Du och Rossy måste råda mig litet i detta. Och pu berättade hon dem sin lilla bi storia med sin klagande stämma, och under let hon höll deras bänder hårdt — hårdt i ina. Hon hade med så mycken ängslan änkt på huru hon skulle kunna säga dem ullt, ett bon nästan sände sig glad och lätt om hjertat då det var gjordt; det var icke vå långt när så svårt som hon hadtrott. oDet är icke värdt att fråga våra taner, sade Rosy; 4de skola bara skrifva ånga bref och alls icke vara till någon nytta. Milla Totty deremot var så förbittrad på nrs Butlers och så glad öfver löftet att nästa år få tillbringa ferierna med Rosy och Catherine i ett litet landthus, eller snavare ett luftslott, att hon glömde skilsmessan och afståndet och bar underrätelsen derom med vida mera styrka än Catherine sjelf hade gjort. Rosy, som var nästan lika lång som Catherine, sade icke nycket, men höll systerns hand hördt i sin. don var gammal för sina år — en rask licka med mera mod och själsstyrka än tackars Catherine, och hyste ett elags mo