Aftonbladet – 10 september 1867, sida 3

;filantropens — såsom han under första tiI derna af sitt apostolat benärandes — kallelse, som den svenska föreningen begaf sig . till Paris; och män af smak, af fint bildadt el omdöme, böra vara genomträngda af tackå samhet mot honom derför; ty i våra dagar ,) kunna nya intryck aldrig för högt värderss. gI Föröfrigt berodde den i går af Upsala-stuå I denterna vunna framgången lika mycket på e I exekutionens värde, som på det ovanliga .Juti de väckta intrycken. Det är emellertid ålicke skalden, denna på en gång poet och x I sångare, denna Skandinaviens trubadur, tlsom inspirerat de på koncertprogrammet e l upptagna sångerna, det är icke Odin, med -haos svit af valkyrior, dessa förledande el budbärerskor, som angifvit den heroicor) hierarkiska takten för kompositören af dessa körer. Nej, ämnena, ehuru i allmänhet natio; nella, haiva likväl ingenting lånadt hvar. ilken från detta lands mytologi eller dess 2 I sagohäfder ... såvidt vi kunna döma af s uppgifterna på affischerna. t! Ackl! det svenska språket, så mjukt, så 3 musikaliskt, trots irånvaron af accent, är I fullt af hemligheter för vår uppfattaing, iloch det var icke lätt att af sina grannar t) få sådana underrättelser, som kunde blifva I till gagn för våra läsare. De skandinaviska sångernas väsentliga tl egenskaper äro distinktionen och känslan i I deras okonstlade och redbara manifestation; ;Joch dessa bäda egenskaper äro i lika hög l grad karakteristiska för det förtjenstfulla l utförandet. I Upsalastudenternas kör utgöres af ett antal af öfver 100; medlemmarnes hållning är ypperlig; de voro heit och hället svartklädda, såsom blifvande doktorer i en elJler annan fakultet, med hvita handskar af I fullkomlig renhet; en hvit mössa med skärm, I som de höllo i handen, var den enda pittoreska delen af deras drägt. Direktören, I långtifrån någon man, som lägger an på egna manår, såsom den ryktbare Wieprecht TI vid preussiska musiken, heter Oscar Arpi. I Dessa sångers melodier äro i allmänhet fulla af en melankolisk ljufbet, och utförandet förändrar, såsom vi redan sagt, visstingentiog af denna deras karakter; i sjelfva NecI kens dans, en sjungen polka, hvilar de dansandes glädtighet på en grund af drömmeri. . I Man känner gig beherrskad af denna tilldragande obestämdhet, denna lockande flärdlöshet, som så anslogo i den ryska militärmusiken; men i den skandinaviska sången är konsten mera omvexlande och har en vidsträcktare horisont. Trots programmet, som kallar tredje stycket för Vårvisa, skrifven uti enabb takt med kokett rytm, tyckas oss orden France), som man känner igen på alla språk, och ?hurra?, som slutar refrängen, röj a, om icke en cantate, åtminstone en madrigal, behagligt t ournerad till vårt lands ära. Vi kunna blott berömma det intagande behaget af musiken, hvilken under sädant förhål:ande icke bör vara annat än ett nytt uttryck tillagdt versernas intsgande behag, hvilket undgått 0583. Det femte stycket, hvars titel icke hade någon särskild betydelse för oss, begärdes likaledes om igeu. I likhet med de föregående har det till verkan att förflytta åhöraren, försätta honom till ett annat klimat, gifva honom föreställning om någonting utländskt eller snarare främmande; dessa båda ord hade fordom alldeles samma betydelse. Låtom oss tillstå, att resor, i konsten — liksom i kärleken, kan någon tillägga —L nog hafva sitt behag, om man blott slipper resa på vandrande judens vie, utan får stenna under vägen på de ställen man tyc ker om, på nöjets stationer. Men hvad som utgör skilnaden mellan denna nya känsla och dem, hvilka mer eller mindre roat, förstrött oss under våra sista utflykter genom sångens länder, det är, att den? förra har blifvit oss kär, att uti densamma ? har blandat sig en ofrivillig rörelse: Nonl? licet omnibus. ?De svenska sångarnes röster äro enkla och konstlösa, men af en sådan renhet, att de derigenom bli expressiva; sångens nyanser framträda noga, men utan öfverdrift, disciplinen är fullkomlig utan att vidlådas af stelhet; man kan säga att man här har för sig, inom musiken, förverkligandet af ord-l1b ningen inom friheten. k Upsalastudenternas sångtörening, öfver-sg går denna amatörerna i Huy eller kejser-1i liga föreningen i Lille, som så synnerligen y utmärkt sig under de både första täflin-1q garne? Från teknisk och vulgär synpunktn FP Xx i möjligtvis icke, och vid ett noggrannt afvägande torde förtjensterna kunna uppväga hvarandra. Men hvad sentiment be-lr träffar, tyckas oss de sist komna ha öfver-g vigten. n För att rättfärdiga denna vurm förlls främlingar, som för oss är personlig, på-lt; minna vi oss gerna — om det är meralb moraliskt — hvad en alltför lycklig manla till en lika vacker som dygdig hustru, förlda att rättfärdiga sina snedsprång, sade: ?Utan lad tvifvel är föremålet för min nyck minarelp värdt, men hon är en annan.? ?Man älskar att framhålla deras talenter,)k som sympatisera med oss. Det är före-lri spel till de förtroligaste förbrödringar, om s; händelserna en dag medförde närmanden på l gj ett annat område än musikens, denna gud-D domliga och menskliga konst, som stårla främst i himlens och jordens harmonier. d H. Prevost.? le I Figaroprogramme läses: Operan tillät sig i förgår en liten oegentlighet, i det hon efter att hafv inbjudit Upsalastudenternasi eångkör att låta höra sig på dess stora scen In inför en publik, som skryter af att varalg kinkig, familjärt lät den uppträda mellenlh en akt ur den allvarsamma Trubaduren ochly en akt ur den glädtiga Gisela. KI. 10 på aftonen och medan konversationen pågick som lifligast i hela salongen, lyftes tyst och så att säga förstulet avantscenens ridå — ty icke ett enda ackord från orkestern hade iörberedt derpö — blottande ett hundratal unge män med frimodiga, öppna, intelligenta och distingerade ansigten. Alla kläds re AA rr AI h