Aftonbladet – 10 september 1867, sida 3

Upsaliensarnes sängarfärd. Det visar sig alltmera, att Upsalssångarnes uppträdande på Stora operan är det som egentligen gifvit allmänheten i Paris någon känzedom om den svenska sårgen och om Upsalastudenternas besök i Paris. Allt flera tidningar uttala sig med det varmaste erkännande om de svenska sångarne. Så har den berömde Prevost Paradol uti Journal des Debats skrifvit följande artikel om vära landsmän: ?Upsala universitets studenter, som för några dagar sedan läto höra sig på Operan, kunna lyckönska sig öfver det entusiastiska mottagande, de rönte af den franska publiken; men oaktadt så mycket handklappningar stå vi ändock i skuld hos dem för det så sällsynta nöje, de beredt oss. Det är icke ensamt precisionen och rösternas renhet, samt sångarnes märkvärdiga sammanhållning, som förtjust publiken: hvad som gjorde det lifligaste intrycket var den så originella och isynnerhet eå upphöjda karakteren i de stycken, af hvilka denna alltför korta konsert bestod. Några af dessa stycken, såsom t. ex. Höross, Svea!, i hvilken man inlagt Luthers koral, det gamla Suomis sång och matrossängen (recensenten menar Otto Lindblads ångbätssång: Sätt maskinen i gång, herr kapten!?)ega en liflighet, en kraft, en ädel stolthet, som lyckligt passa för dessa ungdomliga röster. Men denva konserts sannskyldiga tjuskraft ligger dock snarare i några milda och vemodiga stycken, som troget återspegla det svenska lynnet, emedan man i dem finner två saker förenade, hvilka vanligen äro åtskilda i menniskoverk: en behaglig lätthet och ett upphöjdt svårmod. Detta retande behag i sorgen är den svenska poesiens särskiljande karaktersdrag. Den mest vältaliga klagan i denna poesi är snarare stämplad af vemod än af förtviflan; det är säkerligen icke på sådana skalder, som vår Mussets två beundransvärda verser kunna tillämpas: Les chants dåsespårs sont les chants les plus beaux! Et j:en sais dimmortels qui sont de purs sanglots. De mest upprörande sångerna af den svenska sänggucinnan äro på samma gång de behagfuilaste och ljufvaste och likna det än så leende, än så dystra landskap på alperna, der en beteszmarks behag blandar sig med den sträfva utsigten öfver rimfrost, der våren med ens slår ut ur snön. Samma strid mellan eller snaiare samma sammansmöltning af lätt behag och vemod lilvar ofrivilligt de uttrycksfulla och rörliga ansigtena; de påminna mycket den, som känner dem, om det vackra, af tårar fuktade smålöje, som den gudomlige Homerus har målat; derna samma karakter återfinnes slutligen i dessa folkvisor, i hvilka en folkstams själ utgjuter och bevarar sig, mera okonstladt än i de största konstnärers lärda arbeten.? ; La France för den 2 dennes innehåller under rubriken ?Opera. Skandinaviska nationalsånger utförda af Upsala studenternas sångförening? följande artikel: Sedan nationernas vishet föreskrifvit sjelfva dygden vissa gränser, hoppades icke vi att begå någon ogrannlagenhet, om vi protesterade mot ett öfverdrifvet sångarenit. Körer, som alltför ofta upprepas, alstra monotoni, ett ord af musikaliskt ursprung och uteslutande inom musiken tillämpadt. Menniskorösten — kollektivt och till och med i solo — kräfver, utan ackompagnement af ett eller flera instrument, all slags moderation; den bör tagas i blott måttliga doser. ?Och derföre, fastän lifligt ihågkommande den atheniensiska bonden, som var ond på Aristides för att kan kallades ?den rättvise7, förberedde vi vårt quosque tandem mot tillställaren af den tredje sångarrörelsen under saisonen, mot denna outtröttliga Jägtare efter det goda, fom genom sin oupphörliga verksamhet tvingar oss att vexelvis berömma hans gerningar och — hans tal. Det var dock uti det förträffligaste syfte som baron Taylor hade framkallat dessa fester i tredje timmen af sång i massa. Han hade hoppats — och vi önska att detta hopp icke må varda besviket — att genom dragningskraften af nya högtidliga sångtillställningar vinna vackra inkomster till fördel för musikaliska sällskapets kassa, i hvilket sällskap han är president såsom grundläggare och af förkärlek. Men efter att i går, under en mellanakt på operan, hafva hört de skandinaviska nationalsångerna, utförda af Upsala-studenternas sängkör, stoppade vi vär pil tillbaka i kogret, liksom det dåliga lynne, som hade ingitvit oss vår anfallsplan. Vi hoppas, att vid ett annat tillfälle, då vi äro mindre hetsiga än i dag, skola vi icke vara så retsamma mot dygder, dem vi äro ledsna öfver att icke ega. . Det var i sjelfva verket på den celebra