Aftonbladet – 10 september 1867, sida 2

Edvard. Inom de kretsar i Frankrike, som önska fredens bevarande till hvad pris som helst, har det väckt någon oro, att Revue des deux mondes uttalar sig i krigisk anda. 1 sednaste häftets politiska krönika öfver de två sistförflutna veckorna ytirar nemligen Eugene de Forcade bland annat följande: Vi ha på fjorton dagar bevittnat två intressanta skådespel, mötet i Sslzburg och kejsar Napoleons resa i norra Frankrike. Man känner, hurudant den franska allmänhetens moraliska tillstånd är inför de nya politiska problem, som i ett års tid blifvit framställda i Europa; det är en orolig okunnighet, en tröttsam ansträngning af de spända sinnena att utgissa obehagliga gåtor, en misstrogen håglösbet, som medför en bedröflig tröghet i handelsoch industriaffärerna. Hvad vill kejsaren? hvad gör han? hvad förbereder han? är den fråga, som upptager den allmänna omröstningens samvetsdomstol. Nyfikenheten härutinnan är icke mindre utomlands: äfven utländningarne kasta oroliga blickar på kejsaren; de veta af en positiv erfarenhet, att då Frankrikes yttre politik icke är resultatet af och uttrycket för nationella öfverläggningar, som föras för öppen dager, då denna pulitik är det rysteriösa verket af en personlig makt och myndighet, som är absolut herrskarinna öfver sina planer och beslut, erfar hela Europa återverkan af den institution, som styr Frankrike. Att utleta den franska politikens planer och blifvande verksamhet, det är ögon. blickets stora intresse hos oss och i Europa. Två omständigheter tycktes böra sprida ljus ifver denna dunkla punkt, nemligen det stora Salzburgsteget och resan till Flandern, hvilken gaf kejsaren tillfälle till en återskällande offentlig förklaring. Mötet i Salzburg är det mest karakteristiska faktum för närvarande i den europeiska situationen, hvilken tolkning man än må gifva deråt i sådana den officiella politikens handlingar, som äro ämnade att framvisas. Man kan såsom förnämsta orsak till detta steg anföra nödvändigheten af en sorgebetygelse, utbyte af beklagelser i anledning af kejsar Maximilians tragiska död. Högre än de personliga känsloutgjutelserna svätva dock i detta ögonblick de likheter i politiskt intresse, som kunna förena Frankrike och Österrike. Trots allt, som blifvit segdt omden historiska gåvgen af de stora nationella hopfogningarna och om den frihet att ingå allianser, som står 083 öppen, är det tydligt, att vilkoren för den offentliga rätten ha blifvit allvarsamt förändrade genom de sednaste händelserna, och det är uppenbart, att det icke skall finnas någon säkerhet på det europeiska fastlandet, innan en ny offentlig rätt blifvit fastställd. Om man betraktar resultaten af händelserna i Tyskland, måste man fråga sig, om Pragfördraget icke har egenskaperna af en vapenhvila, eler om det eger vilkoren för en definitiv fred, som på ett tillfredsställande och varaktigt sätt befäster de ömsesidiga förhållandena mellan Preussen och Tyskland, mellan Preussen samt Frankrike och Österrike. Progfördraget är uppenbarligen ett ofullbordadt verk, som håller på att ytterliga atvecklas. Det är icke ett år gammalt, och man kan redan se, huru mycket det har öfverskridit sina gränser till förmån för den preussiska politiken. Den franeka politiken trodde sig ha utstakat dessa gränser genom bemedliogsgrundvalarne i Nicolsburg. Den diplomatiska fördämningen har blifvit öfversvämmad, den har remnat öfverallt, de respektiva förhållandena ha blifvit mycket olika mot hvad de voro dagen efter fördraget i Prag. Tuileries-kabinettet samtyckte i Nicolsburg till Tysklands delning i tre politiska och militära grupper; det var derföre, som man för ett år sedan i hr de La Valettes cirkulär lät följderna af det fordna tyska förbundets upplösning gå och gälla såsom en förment fördel för Fraukrike; det var derföre som hr Rouher för sex månader sedan upprepad? samma argument, illu strerande det med fabeln om de tre afhuggna styckena. Preussen hoppade snart öfver de skrankor, som man trodde sig ha satt i vägen för det. Det har genom sina skyndsamma och hemliga fördrag skapat militärisk enhet med sydstaierna. BSlappa och tanklösa sinnen ha i denna Preusseas bearbetning af sydstaterna endast sett verkningarna af en allmän och känd ärelystnad. Ur politisk synpunkt, ur militärisk synpunkt har den mellan Preussen och det södra Tyskland upprättade krigssolidariteten infört en ofantlig förändring i förhållandena till Frenkrikes skada. Det politiska och militära intresset för ett stort land sådant som vårt är ett bestämdt, positivt, prektiskt ämne, hvilket man icke kan med likgiltighet låta tillintetgöras genom sofism?r, som framställas i en främmande makts sjelfviska och otåliga ärelystnads namn. Tysklands militära befästande på Rhens galliska strand har för oss fransmän en mycket olika karakter, alltefter som dess fästningar såsom i det fordna systemet befinna sig i händerna på ett förbund, upprättadt till försvar och beröfvadt förmågan till anfall, eller, såsom det skulle bli med Tyskland i tre afhuggna delar, tillhöra små stater, vanmäktiga att anfalla oss, eller ändtligen genom en ständigvarande militärallians af sina svaga egare öfverlemnas åt en makt, som i sig koncentrerar stridskrafter af första ordningen. Det är tydligen denna rad af fästningar, belägna på Rhens venstra strand, som förtörnade kejsaren, då han i talet i Avxerre bröt stafven öfver 1815 års fördrag, och ändock kunde de icke då vara af stort gagna mot oss för det tyska förbundet. Men de skulle