Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

från skogen lastade med nybrutet, balfut-: slaget björklöf. Och litet afsides gick en förälskad skräddargesäll med halfvissnade blåsippor i knapphålet och blåste flöjt för sin flicka. Icke långt ifrån detta paruppnådde också jag skogen. och hade just satt mig på en enslig plats, då mina blickar fästades på en smärt qvinnogestalt.. Hvarhelst hon fram: gick steg man ur vägen för henne och stojet tystnade. Hon bar en mörk halmhatt och hennes klarblå kläddning släpade mot skogsstigen, under det hon nalkades mig allt närmare och närmare, Öfver det bleka ansigtet låg en lugn, marmorlik skönhet, en dödens skönhet, och verldens herrlighet var också död för henne: hon var blind: Utan att märka mitt grannskap tog hon lats under samma träd, der jagsatt. Vid en fatt rörelse af mig, vände hon ansigtet emot mig, höjde en sekund ögonlocken och de förmörkade ögonen tycktes stirra bort i mden. Att ni kan gå så ensam och utan stöd? sade jag, ?då jag märkte hennes frågande något oroliga rörelse. Jag bor inte långt hörifrån?, svarade hon och tillade med en lätt suck: Psju långa år ha lärt mig vägen.? Vi voro snart i samtal med hvarandra, utan att jag vågade fråga efter orsaken till den olycka, som drabbat henne. Då hon kort derefter aflägsnade sig, följde mina blickar henne ånyo. En qvinna, som stod ett stycke ifrån och bröt björkqvistar, såg detta, släppte den gren hon höll fast uti och nickade med hufvudet. Jo jg, sade hon, ?högmod går förfall! det-kanmen säga om Susanna Wessner. Ver hun icke för sju är sedan 46 stt och