Aftonbladet – 4 september 1867, sida 3

mit hit enkom för att sjunga på operan i moron. g Låt oss gå dit, hela verlden skall komma. Efter musik af österrikare, preussare, spaniorer etc. etc. kommer slutligen den svenska ungdomen, som utan att bry sig om äfståndet en dag kommit öfverens: Låt oss fara till Paris; igenkänningstecken : den hvita mössan; allmän mötesplats: caf de Suåde och i afseende på upplysningar att vända sig till Henri, premier gargon på stället, hvars rykte är lika stadgadt i Kjöbenavn (bör väl vara Stockholm) sora i Paris. Dessa studenter till ett antal af 96 hafva afrest från Stockholm den 16 och anländt hit i lördags kl. 4 e. m. efter att hafva passerat Kjöbenhavn. (Derefter berättas icke utan ironi om den högtidliga emottagningen vid vår ankomst.) I Sverge liksom i Frankrike är studenten icke rik och man har för att bestrida utgifterna för resan gifvit konserter i de svenska städerna och sedan i Preussen (ett misstag, som bekant.) (Följer så i anledning af ordet Preussen ett denna gång ganska väl berättigadt utfall mot! slarfvet med bagaget på de tyska banorna.) Slutet lyder: Ändtligen äro de svarta kläderna anlända och konserten skall ega rum om torsdag, såsom förut är tillkännagifvet. Lycka och framgång åt Upsalastudenterna! Emile Himery. Konserten skulle alltså blifvit i dag, men deraf blir ingenting, utan den uppskjutes till lördagen. Detta var något, som redan i tisdags vid repetitionen icke var svårt att förutse. Studentsångerna gingo nu som alltid bra, åtminstone så mycket som den tryckande värmen på Stora operans scen tillät. Men detsamma kan ingalunda sägas om hr Hammeriks stora fredshymn. För dess utförande foo i anspråk icke allenast den svenska och den Paris-skandinaviska sångföreningens krafter, utan äfven belgier, franska orpheonister, fruntimmersoch barnkörer, gardesmusiken, sex harpor, ett piano, en orgel, och dessutom en tocsin, ett slags larmklocka, som var placerad på teatervinden och manipulerades af tvenne karlar nere på scenen. Innan repetitionen af hymnen började, nedkördes alla icke-sångare — en mängd i Paris vistande svenskar jemte sina damer öfvervoro repetitionen — från scenen ned till teatersalongen. Hr Hammerik steg upp på en tribun. Man började. Men — än kom fruntimmerskören icke med -ordentligt, än föll orgeln, som var placerad i en avantloge högt uppe, in för tidigt, än blef gardesmusiken förargad och plorde drillar på bastuborna, som just icke örde till kompositionen, än läto harporna sin otålighet brusa ut i toner, som icke klingade serafiskt. Med ett ord, det visade sig, att hr Hammerik, hvilken som bekant är en utmärkt musiker, hade missräknat sig på sin förmåga att anföra en af så olika elementer sammansatt kör. Hr Perrin, direktören för Stora operan, förklarade att fredshymnen på inga vilkor finge uppföras. Konserten uppsköts till lördagen, och i stället för hymnen komma tvenne aktef af Trubaduren och en ballet, efter hvilken studenterna komma att sjunga. Alla biljetterna iro redan utsålda. A demain. — Julius.