Aftonbladet – 3 september 1867, sida 2

STOCKHOLM den 3 Sept. Medan den tyska pressen som bäst poli iserar vidt och bredt rörande kejsarmötet Salzburg och allianserna mellan Frankrike och Österrike å den ena sunt Preussen och Ryssland å den andra sidan, kan det för 088 svenskar vara af intresse att erfara, huru len ryska pressen yttrar sig öfver dessa imnen. Vi meddela derför ur Petersburgeridningen ?Fosterlandets son? följande arikel rörande allisnserna, hvilken är egnad utt ge oss å skilliga nyttiga vinkar i afsende å de mål Preussen syftar att med Ryssands hjelp ernå: ?Året, som föregick orientaliska krigets atbrott, var just en gynnsam tidpunkt för ipprifvandet af de varaktiga allianserna mellan Europas stormakter. Eogland — som i ett halft århundrade stått harneskslädt mot Frankrike och motarbetat det, ärdigt att vid hvarje steg förskaffa det en förödmjukelse — beredde sig sjelf ett diplomatiskt nederlag, förenade sig med Frankke emot Ryssland och gaf Napoleon II lerigeoom en möjlighet att grundlägga Frankrikes auktoritet inom Europa. Österrike, som Ryssland icke så länge sedan räddade från undergång, förvånade verllen genom sin otacksamhet?, oroade trupperna vid våra gränser och förlamade vår nandlingskraft vid Donau. Preussen — som Ryssland räddat två gånger: under sjuåriga kriget och på Napoleon I:s tid — inlät sig på diplomatisk dagtingan med våra fiender, och om det icae helt och hållet öfvergick deras leder, så härledde det sig deraf, att let ville draga fördel af Rysslands ofantliga ransitohandel, ty hela vär såväl insom atförsel vid denna tid gick genom Preussen och Österrike, men synnerligast genom Preussen. Vi hafva sedermera upplefvat förbund mellan Frankrike och England, Frankrike och Italien, samt Preussen och Österrike; men hafva de väl, dessa politiska kombis nationer, fått någon varaktighet eller uppnått ett lingre lit? Nej...... alla dessa allianser hafva sjelfmant upphört, så snart de nått målet, hvarför de blifvit ingångna. Fransmännens expedition till Syrien och ännu mer deras besittningstagande af Savoyen och Nizza har gjort England misstänksamt; hvarföre vi på sista tiden sett denna makt envist vägra att blanda sig uti eller deltaga i Frankrikes företag. Frankrikes förbund med Italien ledde till antagonismen dem emellan straxt efter freden i Villafranca. Denna fred aislöt Napoleon för att straffa Italien derför, att det icke ville afträda till honom det område, det hade lofvat. Alliansen dem emellan är numera i sjelfva verket så lös, att för närvarande ingen vet, på hvilkendera sidan JItalien skulle ställa sig, om krig utbröte mel: lan Frankrike och Preussen. Förbundet mellan Österrike och Preussen upphörde, så snart de fått plundra Dänmark på Elbehertigdömena. Delningen af detta krigsbyte alstrade sedermera mellan d.:ssa två makter en blodig strid, som säkerligen för lång tid skilt dem åt. För närvarande söker kejsar Napoleon förbund med Osterrike. Vi kunna härd:n icke säga annat, än att denna allians skulle blifva af obeskrifligt intresse för Österrike. Men ha vi icke här återigen ett nytt bevis på det osäkerhetstillstånd, som utgör ett utmärkande kännetecken på vår tids regeringars förbållande till hvarandra? Napoleon III bo. ttager från Österrike först Lombardiet, Habsburgska husets egentliga fädernetron; itser det till ett slagtoffer för såväl Italien som Preussen, beröfvar det vidare Venetien samt lemnar slutligen Österrikiska kejsarens bror i sticket, — denne samme Napoleon öker nu Österrikes förbund, och alliansen var i verkligheten goda utsigter för sig att komma till stånd! ?Se der huru mycket gamla diplomatiska raditioner i vår tid hafva att betyda. Nu ramställa vi den frågan: kan väl den om tändigheten, att vi en längre tid stått i ett lyckligt förbund med Preussen, anföras såsåsom ett ovedersägligt bevis på denna alliuns fortfarande och varaktiga bestånd? At vad vi ofvan sökt visa utaf vår tids inter vationella statskonst, är det tydligt, att letta faktum i och för sig icke lemnar nåson säkerhet derutinnan. Hvad hafva vi då att göra för att berygga vår ställning och för framtida hänlelser ej behöfva stå isolerade? Jo, vi måte på ett förutseende och skarpsinnigt sätt ;å hand i hand med Preussen — ty denna nakt är Rysslands trognaste och pålitligate bundsförvandt -— utan att dervid på något sätt åtaga oss förpligtelser att med apenmakt hjelpa det att uppnå sitt mål. I vår tid finnas icke mer hvarken nå;ra varaktiga eller säkra allianser. Det uvarande Preussen är till och med icke ner samma Preussen, som med oss delat jutt och ledt. Våra dagars Preussen har jort till sitt hufvudsyfte den ingalunda ätta uppgiften att upprätta en germanisk ejsartron, för att sätta en damm mot rankrike; att med sig förena icke blott all irepruvgligen germanisk jord, utan äfven loiland ; att skapa sig en stark flotta på Vordoch Östersjön, samt slntligen att förandla dessa haf till uteslutande tyska farvatten. )-t är tydligt, att besittningen af Danmark kulle för Preussea vara af ofantligt stor igt, då d-t utgör nyckeln till dessa två af och dessutom i strategiskt hänseende eherrskar icke allenast de Östersjö-proviner?, som det för närvarande innehar, utan fven dem, som det hoppas komma att beitta. — Preussen vill med andra ord med ig förena våra Östersjö länder; böra vi väl rivilligt gifva värt samtycke dertill? Härpå skall man att böria med svara 088.