Aftonbladet – 3 september 1867, sida 2

Fast ingen bade sagt henne ett ord derom, förstod hon fullkomligt hvad som föregick. Hon lyssnade till musiken; den förekom henne ömsom varnande, bedjande, förebå darde. Det är också i adagiot i denna komposition en praktfull sång utan ord, hveri man tycker sig höra någon förtälja en obeskrifligt rörande, sorgsen, lidelsefull lifgerfarenbet. Catherine George tänkte att Beamish kanske ville i dessa sköna, passionerade toner berätta Catherine Butler sitt eget hjertas historia, medan hon lyssnade derpå, sittande orörlig och tankfull i sol skenet, som gjorde hennes guldfärgade hör ändå mer glänsande, Hörde bon honom? Förstod hon honom? Ack, ja! Ack ja, hon måste det! Skulle enhvar alltid en gång i lifvet tå lyssna till en sådan hjertats historia? Men säger så, men ack! är det också sanpt? undrade Catberine George. Det är sannt för sådana som Catberine Butler, kanske, för unga, sköna qvinnor, lyckliga, älskåde, omhuldade; men kunde det varr sannt också för den, fom stod ensam och öfvergfven i verlden, utan vänner, utap skönhet (Catherine hade ej ännu med kritisk blick skådat sin spegelbild), utan någon rikedom för att köpa sådana omätliga skatter som kärlek och sympati. Lilla Catherine sett ännu försjunken i fina drömmar, och hennes mörka ögon strålade af ipre värma, när hon tänkte på att den sndra Catherines framtida öden pu skulle afgöras, då Besmish hastigt bytte om takt och genom åtekilliga fria feniasier erbetade sig in i M:ndelsehns Bröllopsmarscb, hvars väldiga ackorder snart genljödo i det stora rummet. Då tyckte sig Catherine George se den gamla tyska staden med sin medeltidsfysionomi, der bröllopståget gick genom gstorna med brudgummen i spetsen. Hun tyckte gig