Aftonbladet – 2 september 1867, sida 2

F. Langl, A. Grenier, Jules Noriac m. fl., samt ändtligen Journal de Paris, redigerad af den fordne medarbetaren i Journal des Debats, J. J. Weiss, med biträde af A. Planquette, E. Spuler, Ed. Hervå, Alex. Weill m. fl. I omfång intager den politiska journalistiken i Frankrike en jemförelsevis ringa plats i hela den periodiska litteraturen. Några siffror skola bäst upplysa om förhållandet. År 1860 hade Paris 500 tidningar; i början af förra året hade antalet stigit till öfver 800. Hela antalet af de den 1 Jan. 1865 i Frankrike utkommande tidningarne uppgick till 1098, hvaraf 337 politiska; af dessa sistvämnda utgåfvos 63 i Paris och 274 i provinserna. Den 1 Jan. 1866 hade hela antalet stigit till 1637, af hvilka 330 voro politiska, således 7 mindre än ett år förut. Enligt officiella handlingar, som framlades i lagstiftande kåren i Mars månad 1866, trycktes då 350,000 nummer af de politiska dagbladen i Paris; af dessa kommo likväl icke mindre än 130,000 nummer på Le Moniteur du soir, det med ganska egna privilegier uirustade skillingsbladet. Resten var ungefär sålunda fördelad: Sigcle 45,000; Libert 33.000; Moviteur 27.000; Patrie 14.000; Opinion nationale 13,000; Constitutionnel 12,000; Presse och France hvardera 10 000; Journal des Dåbats och Tewps hvardera 9000; Union och Avenir national hvardera 7000; Monde och Gazette l: de France hvardera 6000 o. s. v. Äfven under det andra kejsaredömet her. samma fenomen visat sig, som vi ha sett. upprepas hvarje gång em omedgörlig press-! lagstiftning förhindrade det fria och fullständiga uttalandet af alla slags politiska meningar och förhoppningar — nemligen att såväl allmänhet som författare höllo sig skadeslösa för detta tvång genom att tagal sin tillflykt dels till de litterärt-vetenskapliga tidningarne, dels till den 8. k. lilla pressen, la petite presse?. Båda dessa grenar af den publicistiska verksamheten ha på de sednare åren utvecklat sig öfverraskande hastigt och till en del ersatt bristen på en fri politisk dagbladspress. Bland de litterär-kritiska organerna står såsom bekant Revue des deux Mondes ovilkorligen högst. Grundlagd är 1829 och 2 år sednare öfvertagen af sin nuvarande direktör, den enögde Buloz, hvilken, såsom man skämtsamt yttrat, med sitt ena öga öfverskådar två verldar, har Revue des deux Mondes småningom förvandlats från en väsentligen på bidrag af sådana författare eom Vietor Hugo, A. de Vigny, Alfred de Musset, Georges Sand och Alex. Dumas stödd skönlitterär samling till en kritisk-vetenskaplig. Det finns knappt någon enda af Frankrikes mera namnkunniga författare på de sista 30 åren, hvars namn icke finnes på förteckningen öfver dess medarbetare, och den har på de sednare åren förvärfvat sig ett nytt anspråk på allmänhetens tacksamhet genom den afgjordt frisinnade ställning, den intagit i de religions-historiska och filosofiska stridigheter, som fått en så stor betydelse för utvecklingen af det andliga lifvet i Frankrike. Taine och Renan höra nu, till stor förargelse för alla det beståndandes män?, till dess medarbetare, och det var också här, som en af den nya skolans skickligaste anhängare, E. Havet, år 1863 väckte så mycket uppseend2 genom sin artikel Jesus dans Ihistoire?, egentligen en anmälan af Rånans ?Vie de Jesus? — en anmälan, som med obarmhertig logik bortryckte de stöttor för kyrkotron, som Rånan sjelf då ännu icke hade vågat rubba. Vid sidan af Revue des deux Mondes stå en mängd tidskrifter med mer eller mindre omfattande program, eåsom den guvernementala Revue contemporaine, den år 1825 grundlagda Revue britannique, väsentligen bestående af öfversättningar och bearbetningar från den engelska Reviewlitteraturen, Bibliotheque universelle (i Lausanne), den innehållsrika, år 1863 började och af E. Young och E. Laboulaye redigerade Revue des cours litteraires 0. 8. V. Det är på bekostnad af de stora politiska dagbladen, af hvilka de flesta på de sednare åren oupphörligt ha förlorat abonnenter (under loppet af 5 år sjönk t. ex. Sigcles upplaga från 55,000 till 45,000 OSN Journal des Debats från 12,000 till 92000), som den 8. k. Xpetite presse? på de sista 5—6 åren så förvånande hastigt svingat sig upp. Dea mest spridda bland den lilla pressens organer är Le petit journal, ett skillingsblad, af hvilket dagligen inemot 250.000 exemplar säljas, tack vare förnämligast Thimothee Trimm (pseudonym för Lo Lespes), hvilken här med en uthållighet, som man ej skulle kunna tilltro en 56-årig hand, dag ut och dag in presterar sin Chronique de Paris. Hvad som gjort dessa hvad innehållet beträffar mången gång så svaga causerier så populära, är säkerligen till-en stor del den angenäma, stundom något kälkborgerliga godmodighet, hvarmed de behandla ämnen, som ligga inom massans synkrets och intresse, samt derjemte det förhållandet, att de äro fria från den lättsinniga frivolitet, som hos många af den stora och lilla pressens chroniqueurs eller, såsom man å sednare tiden på den parisiska jargonen ar döpt dem, boulevardiers? måste träda i stället för den bristande sinnrikheten. Man tager knappt fel, om man i den ofantliga spridning, som under loppet af nå. ra få är kommit Le petit journal till del, ser ett tidens tecken på, att den stora allmänheten börjar förlora smaken för eller, rättare sagdt, aldrig haft någon synnerlig smak för den artificiella snillrikhet, som i en följd af år har inkräktat så mycket af den franska periodiska pressen och hvars älsklingsområde var det stora och lilla tBoheme?, der den bedöfvande ånga af ruttenhet, som slog emot läsaren, förmådde honom att glömma det mången gång så oändligt idiotiska i det hela. Utom Thimothee Trimms chronique har Le petit Journal alltid en nyhetsartikel, populära framställningar af intressanta vetenskapliga upptäckter, historiska småberättelser, redogörelser för intresseväckande rättegångsmål samt naturligtvis den oundgängliga romanfeuilletonen, till hvars förherrligande alla reclamens konstgrepp anlitas. Bredvid Le petit Journal, men icke på långt när med så stor spridning, står La petite presse, der Tony evillon skrifver Paris eroniquen och Alex. Dumas i feuilletonen på den sista tiden under titeln ?Les Prussiens sur le Rhin? har lemnat början till en förmodligen oändlig romancykel: ?Les -— GA HAR An