Aftonbladet – 2 september 1867, sida 2

de Pcole des chartes (historisk), ?Gazette des bexux arts?, utsn jemförelse den värdefullaste konstkritiska och konsthistoriska tidskrift i Europa för närvarande, Archives Jes missions scientitiques et litteraires?, Revue archtologique? o. 8. v. Till slut några ord om ett par tidningar, som ha uppstått för att göra propaganda fr den lifliga filosofiska rörelse, som på de sednare åren börjat göra sig gällande i Frankrike. De två vigtigaste äro veckotidningen: La morale indpendante? och den i sommar började ?Revue positive?. La morale independante? har tagit till sitt syitemål att verka för erkännandet af en sanning, som vid första ögonkastet icke tyckes behöfra pågot försvar, men mot hvilken man likväl i hvarje ögonblick försyndar sig, i lifvet så väl som i vetenskapen, och hvars öppna uttelande har väckt en riktig storm af harm, den sanningen nemligen, att det finns en för hela menskligheten gemensam moral, som icke står i något förhållande af beroende till de olika nationella eller under tidernas lopp vexlande religionerna, statsinrättningarna eller medborgerliga sedvävjorna, en moral, som endast kan grundas på den fria och ansvariga menniskans personliga ejelfmedvetsnde om de anspråk på okränkbarhet, som denna framställer, och som det derlöre också mäste vara en pligt för henne att uppfylla mot andra. Revue positive, som ledes af den ärevördige Litir, pika!lar den större allmänhetens intresse för den från Aug. Comte utgångna, väsentligen formalistiska filosofi, som redan räknar många anhängare bland Frankrikes mest begåfvade yngre män, och som, om den också kanske icke är i siånd att skapa något nytt system, likväl möjligen skall bli en förträfflig skola mot allt det spiritualistiska svärmeri och det sleppa fantistrande, som nu på ett så förunderligt sätt mångenstädes blandar sig med en krass, idtom materialism. Det är kanske också först genom en så dan inre revolution som den franska jour. nalistiken skall kunna höja sig till den sjelf ständighet och renhet, som man nu ofta så pinsamt saknar. Sker detta, kommer ka rakterens fasthet och integritet åter till sir rätt i det sociala såväl som i det politiske lifvet, finner man åter mod att försvara der från ven förut fattad doktrin frigjord fvertygelsen, så skall pressen trots alla le ala band och trois de merkantila spekula tioner, som sträfva att bemäktiga sig den samma, icke ha svärt att eröfra det ?herra välde öfver själarna?, hvartill den ä kallad. Ty den personliga sanningskärle ken, karakterens och meningarnas vederhäf tighet äro makter, mot hvilka ingen konst lad snillrikhet, ingen traditione: osannfär dighet i längden kan uthärda kampen.