Aftonbladet – 31 augusti 1867, sida 2

Likasom den öfriga utländska pressen, har äfven den franska, äfven den del deraf, som anse, gå regeringens ärenden, börjat inne: hålla artiklar med anledning af kejsarmötet i Salzburg. Bland annat läser man följande märkliga artikel i den officiösa tidningen La France: Det finns för ögonblicket endast två stora internationella frågor i Europa, likasom dt blott finns två äregiriga makter, hvilka äro i stånd att sätta verlisfreden på spel. De båda frågorna äro den tyska och den turkiska, och det är i Berlin och Petersburg man hyser ärelystna planer, som hota freden. En gräns har blifvit satt för dessa båda makter genom treaktater, på hvilka den europeiska rätten hvilar. Den ena traktaten underteeknades i Paris 1856, och den gick ut på att stäfja Preussens begär efter utvidgniog vid Mains stränder. Hela Europa har tyst eller uttryckligt erkänt de grundsatser och de faktiska förhållanden, som sanktionerades genom dessa båda diplomatiska öfverenskommelser. Sedan den gamla rätt, som koalitionen uppbyggde på falska grundsatser, blitvit tillintetgjord, måste nyssnämnda båda traktater betraktas såsom den förnuftigaste och säkraste grundvalen för den nya rätten, och för att upprätthålla och i nödfall garantera dem, böra stormakterna sluta sig tillsammans mot alla, som vilja omkullkasta eller kringgå dem, Om man går ut från denna synpunkt, är det klart, att det icke behöfs uttryckliga allianser eller en off. och defensiv kooperation för att tillvä gabringa den så naturliga öfverensstämmelsen mellan Frankrike, Österrike och England. Hvad dessa makter hade till afsigt år 1856, då de beskyddade det turkiska riket, på samma gång som de fordrade, att det skulle göra Traftiga och ärligt menade ansträngningar att befrämja den politiska och sociala utvecklingen, är ännu alltjemt målet för deras politik. Likasom då tänker ingen af dem på att göra eröfringar på Turkiets bekostnad; men de vilja icke heller tillåta, att en ensam makt söker bemäktiga sig sultanens rike och omkullkasta alla vilkoren för Europas jemnvigt vid Bosporen. Hvad nämnda makter gingo in på, dä de år 1866 tilläto, att ett nordtyskt förbund till Main bildades och med förpligtelse för Preussen att rätta gränsen i Nordslesvig, erkänna de ännu i detta ögonblick med samma trohet. Ingen af dem hotar Tysklands oberoende eller område, och ingen af dem tän