Aftonbladet – 30 augusti 1867, sida 2

Marys kyrka, och i samma ögonblick ringdes häftigt på porten. Beamish sprang upp. Dick gick ut på balkongen och lg ned på gaten. Det var blott barnen, som voro så angelägna att komma i rätt tid, att de gått hemifrån mycket för tidigt, så att de hade måst spatsera en god stund upp och ned på geten utanför huset, i förvänten på att klockan skulle slå. Vet du att vi höllo på att inte få komma alls, Dick!? började de, redan i trappen. Mamma sade att hon inte kunde följa med, och miss George ville alls inte gå i hennes ställe, var det iste så, miss George? Och de sade att vi bara skulle vara till besvär, och vi voro så rädda ett vi skulle kom:ra för sent, men det gjorde vi inte.? Allt detta förnämligast i Algys falsetttoner. Hvarpå Lydia skyndade att taga ordet: ?Och skulle du inte ha blifvit bra ledsen om vi intet hade kommit, Dick? Och hvarföre har du hängt upp alla de här underliga sakerna kriog väggarne, Dick? Det är bara kökstallrikar och gamla kläder?, sade Algy och skrattade så att han var nära att slorkna; och så några floretter — ack så lustigt !? Algy, sade miss George mycket strängt och bestämdt, ty bon var grufligt blyg, kom i håg att jeg går hem med dig om du är obeskedlig.? ?Han skall nog vara snäll, miss George. Det är han alltid?, sade Dick godlynt: Vill ni icke sitta ned här, fortfor han och sköt fram den ofantliga, broderade länsstol hvari han nyss sutit. Catherine mottog den erbjudna platsen. Hon försvann nästan i den stora stolen, der hon såg ut som en liten två årig flicka i sin korta klädning. Hon såg sig omkring