Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 2

erbjöd sig, hvarje hand, om äfven så svag, som räcktes henne. Hon hade alitför länge varit tillsammans mcd sin styfmoder, för att ej af henne hafva lärt att tro och lita på en hvar som syntes det ringaste böjd att vara vänlig och hjelpsam. Om hon också skulle betala denna Jlättrogenhet, är det svårt att säga hvilket pris som skulle vara för dyrt derför, det är i sig sjelf af så högt värde. Gång efter gång, då någon händelsevis talade ett par vänliga ord till henne, eller med litet intresse frågade huru hon fann sig i sin ställning, huru hennes systra mådde och så vidare, klappade strax hen nes lilla dåraktiga hjerta af varm tacksam bet. Här har jag riktigt funnit en vän. tänkte hon; jag ser det i hennes blick, hans sätt. Ack, så lycklig jag är — så gode alla äro emot mig!? varpå den goda vännen gick och glömde alldeles bort den lilla guvernanten, utan att ens märka den bittra missräkning hans eller hennes hand: lingssätt medförde. Tiden gick och Catherine arbetade flitigt. försökte vara vid godt lynne, se allting frän dess bästa sida och efter förmåga sträfva att göra sin pligt. Men vu började hon känna sig litet trött — man gör det ibland — litet öfvergifven, litet orättvist behand: lad; hon var icke fullt så rättfram, glad och bekymmurslös, som då hon först kom. Att se personer så der förändras och blifva svaga och bristfulla af ständig strid med ledsnad. och obehag, är för mig en bre smärtsam syn. Familjen Butler var ganska vänlig och god emot henne, men bon lefde för sig sjelf i detta stora hus, der alla voro så sysselsatta och ingen hade tid med henne, och om hon drömde om och längtade efter deltagande och vänskap, kunna vi ej klan: dra henne derför. Catherine trodde att del