Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 2

STOCKHOLM den 29 Aug. Fransk journalistik, (Från en tillfällig korrespondent.) HH. Paris sommaren 1867. Trots den ringa legala frihet, den franka pressen åtnjöt under restaurationen, ren 1815—1830, och trots den reaktion rot hvarje liberalt sträfvande, som styrelen äfven på detta fält sökte göra gällande, ar det likväl i sjelfva verket dessa år, som tgjorde journalistikens guldålder. En skola örjade bilda sig, hvilken efter revoutioens förvillelser och kejsardömets militärespoti trodde sig ha funnit den rätta meelvägen i det konstitutionella konungadönet, en skola, stark i doktrinen, men, såj om det sedermera visade sig, svag, då det ällde realiserandet, i besittning af all den ntelligens, som utmärker hvarje ?doktriärt? parti, rik på framstående lärjungar, vilka voro mycket större såsom författare : ch vetenskapsmän än såsom praktiska pol: itici. Det var isynnerhet i Journal des Jebats som denna skola fann sin organ, vilken den snart lyfte vill den ovilkorligen ) lögsta rangen i hela den franska journalitteraturen, en rang, som detta blad ännu dag kan berömma sig af att bibehålla. Redan under Napoleon hade Journal des )bats, som ursprungligen hade blifvit grund agd år 1789, men först 10 år sednare gick I fver till familjen Bertin, varit den enda idning, som vågade intaga en mera obeoende ställning och stundom synda mot den örträffliga regel, som regeringen hade upptällt för tidningarne, nemligen att hvarje ång en underrättelse ankom, hvilken kunle vara obehaglig för regeringen, borde den cke offentliggöras förr, än man var så säer på sanningen deraf, att det icke mera var nödvändigt att meddela den afdet skäl, tt alla kände den?. För en tid hade reeringen, då ingenting annat hjelpte, faderigen eller rättare fadderligen tagit bladet om hand, döpt det till Journal de YEmvire och ställt det under sin särskilda uppigt. Vid restaurationens begynnelse tryck. es Journal des Debats, som nu hade återagit sitt gamla namn, i 27,000 exemplar, ett på den tiden oerhördt antal, och derefter steg dess betydelse oafbrutet och nådde sin höjdpunkt i striden mot ministeren Polignac, detta minnesvärda fälttåg, som leddes ef de två veteraner, hvilka ännu i dag f 4 , stå i bråchen, de Sacy och Saint-Marc Girardin. Det var denna med lika stor energi som talang utförda strid, som tog sin början samma dag ministeren tillträdde makten, med den berömda artikel, som slutade med : Malheureux roi! Malheureuse France!? — och som upphörde med Julirevolutionen. Ungefär samtidigt med nyssnämnda båda män var det som Jules Janin ingick i Journal des Dåebats, och i så hög grad hade de politiska intressena då gripit alla, att äfven an, otroligt nog, förtjenade sina sporrar å den politiska polemikens arena. Han ber sjelf sedermera med mycken humor berättat om den öfvertygelsens innerlighet, hvarmed han under dessa kämpadagar berättade för sina läsare, att ?hvad ministåren först och främst saknade var förstånd? och dylika vackra saker, innan han ännu hade fannit den plats i den feuilletonistiska kritiken, der han snart efteråt svingade sig upp till oinskänkt herre. Det var år 1829. Kriget, berättar han; ?gtod i full låga; de berömdaste af båda partiets kämpar stodo i leden; hvad hindradce väl dä, att en vacker dag, då generalerna hvilade sig, då Chataubriand drog sig tillbaka till sitt tält eller Salvandy stack sitt skarpa svärd i skidan, vi rekryter försökte våra krafter i en förpostfäktning? Det var på det sättet jag började; jag har verkligen, så otroligt det än förefaller, skrifvit allvarsamma artiklar i Journal des Debats, och jag skulle icke bli ensam om att skratta åt mig sjelf, om man visste, med hvilken politisk frimodighet jag då behandlade Mangin, Cottu, grefve Labourdonnaye och furst Polignec. Man byggde en ny deputeradekammare, och jag fann, att byggmästaren hade gjort illa i att förändra indelningen af den gamla lokalen. Jag gillade helt och hållet, att konungen och drottningen af Neapel hade kommit till Paris helt enkelt såsom konungar och utan att skyddas af det incognito, hvarmed kungliga resande i gamla dagar betäckte sig?; jag förkunnade för Frankrike, att det icke be höfde frukta för någon statskupp. 7?Cesal sjelf, utbrast jag, ?skulle, om han nu stod på Labourdonnayes plats, väl taga sig till vara för att ölfverskrida Rubicon, derom försäkrar både den förflutna och nutidens historia. Så stor var då min erfarenhet och så djup min tidigt mognade visdom !? För den större allmänheten, den egent liga bourgeoisien, passade emellertid Le Con stitutionnel långt bättre med sin populäre blandning af liberala ider och reminiscen ser från Frankrikes hederstid under kejsar. dömet. Tidningen befann sig ungefär pi samma ståndpunkt af frisinnthet, som Na oleon under de hundra dagarne försökte intaga och som syntes massan af förnöj samma borgare tillräckligt framskjuten. Des var grundlagd år 1815 och steg snart til en afsättning af 22,000 exemplar, tack vare på ena sidan den moderata liberalism, hor predikade, och på den andra de skicklige män, hon fäste vid sin redaktion, såsom Etiene, Jay, Evariste Dumolin och år 1821 den sedermera så berömde Adolphe Thiers om hvilken man då endast visste, att har skref revolutionens historia hos herr La fayette efter Dulaures utkast och spelad piquet hos herr Lafayette för att invigas finansvetenskapen?, men som snart både ge nom sina grundliga kunskaper och förnämli nerna. dn. ARE, ANNARS ATT