Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 2

ch sedan talade ingen mera om den saken. Således började lilla Catherine vid nitton irs åder att arbeta för sig sjelf. Hon kom — en rosenkindad, varmhjertad liten flicka — till ett hus i Eaton square för att förtjena sitt bröd, hjelpa dem hon älskade och ära mrs Butlers barn en hel mängd saker, som hon aldrig sjelf hade lärt. Hvilken anderlig ny verld detta var! Så mycken rörelse, så mycket arbete, så många tankar och känslor, som hon ej ens drömde om i sitt lugna hem. I hemmet! Detvar som om det varit i går tyckte hon, då hon sprang der i trädgårdarne och lekte med sina systrar i den stora, ekpanelade förstugan; dessa lekar, kärleken till hennes styfmoder, att alltid vara älskad och lycklig och litet bort skämd ibland — se der hela hennes lifser farenhet, så stilla och jen och obetydlig att man kunde tro den borde få fortfara i åratal, i stället för att nu vara förbi och blott hafva lemnat ett ljutt minne, som oupphörligt förföljde stackars Catherine och plågade henne lika mycket som om det va: rit en bitter hågkomst af sorger och smärtor. Hon hade nu varit hos mrs Butler mer än ett år, med blott sitt arbete att lita på för sitt uppehälle, blott en dröm eller par att fylla sina tankar, och för kärlek, för hem och familj blott två små skolflickor, hvilkas små biljetter hon läst om och om, de många långa dagar, då hon ej kunde få skynda bort till mrs Martingales skola vid Kensington square, för att träffa ett par små, fula flickor, som störtade i hennes famn med lika glada hopp och krumsprång som sjelfva Algy. Catherine brukade berätta dem alltipg och litade på dem och frågade dem om råd i alla svårigheter och ledsamheter. Hon hade en vises vana att fatta bvarje stöd, om än aldrig så bräckligt, som