Aftonbladet – 29 augusti 1867, sida 2

j vast genom sin outtröttliga stridsfärdighet — han polemiserade öfverallt, till och med konstkritiker — ådrog sig uppmärksamhet. Det var åter Thiers, som sednare, då Contitutionnel efter Julirevolutionen hade förorat mycket af sin gamla betydelse, tog det slad tinder arinarne, der han hade levererat sina första drabbningar, och, sedan det r 1843 hade öfvergått till den bekante Veon, gjorde det till sitt och den egentliga vourgeoisiens organ. Såsom litterärt-kritisk rgan fick Constitutionnel en egen betydele, då Sainte-Beuve här år 1849 började ina intressanta causeries de lund: och i dem nförde en ny kritisk genre, hvilken genom in psykologiska stringens bildade en gagrelig motvigt mot Janins stundom något ätta pratsamhet. Den klaraste bilden af den tidens märkiga rörelse får man kanske af Le Globe, ournal philosophique et litteraire (1824—31), orundad af Pierre Leroux och Dubois och bland sina medarbetare räknande män sålana som Jouffroy, Damiron, Vitet, Duchael, Remusat, Duvergier de Hauranne, Am: påre, för att icke tala om flere mera fram stående män, som inspirerade tidnivgen och bland hvilka nämnes Cousin, Guizot, Vilemain, Barante och Broglie. Först under de två sista åren af sin tillvaro, från början af år 1830, var det som Globe upptog de politiska frågorna på sitt program, och det var då isynnerhet Remusat, som förde ordet. Men hela tiden hade tidningen genom sin strid för de moderna åsis ternas seger i litteraturen, vetenskapen och det s0ciala lifvet bidragit fullkomligt lika mycket att hålla den rojalistiska reaktionen ischack som Journal des Debais genom sin förkrossande politiska polemik eller Constitutionnel genom sin moderata liberalism. Just derföre att Le Globe höll sig på de stora idernas mindre skarpt begränsade område, lyckades det den att undgå de splittringar, som förhållandet till de konkreta politiska situationerna stundom framkallade bland de öfriga liberala tidningarne. 1 den litterära strid, som under restauretionens sista år började mellan klassikerna och romantikerna, stod bladet naturligtvis på de sistnämndas sida, något som ännu mera bidrog att eröfra åt det hela det unga Frankrikes? sympati. I nära förbindelse med Globe stod en il början af 1828 af Guizot, Broglie, Remusat och flere af dessas vänner grundlagda Revue frangaise?, hvilken i strängare vetenskaplig form efter de engelska essayisternas mönster realiserade samma program som Le Globe i den trängre journal stiska formen. Det skulle bli för vidlyftiet att närmare karakterisera eller till och wed blott nämna alla de öfriga tidningarne från den tiden. Vi ha anfört de mest betydande och kunna bilda oss en föreställning om, med hvilken energi och skicklighet de ledde en opposition, mot hvilken regeringen förgäfves använde alla uppenbara och hemliga vapen, ända till den beryktade ?amortissation?, som ministåren Villdle har ären af att ha upprunnit. Då till och med den mest hårdnackade juridiska förföljelse hade visat sig otilräcklig att hejda de ursinniga anfall, som riktades emot honom icke mindre af de ultrarojalistiska än af de liberala tidningarne, föreslog Villdle nemligen, att man icke längre skulle tillåta något nytt politiskt blad uppsättas, utan deremot småningom inköpa de redan befintliga, för att småningom läta dem dö bort. Denna vackra plan, som trots den hemlighet, hvarmed man naturligtvis Rn ur sökte omgifva den, snart kom till några obehörigas kunskap, blef verkligen till en del utförd gecom bidrag från civillistan och de särskilda ministörernas hemliga fonder.? Det är onödigt att tillägga, att en hel mängd tidningar, hvilka ieke heli och hållet läto köpa sig, erhöllo letydliga understöd, och efter en beräkning, hvars särskilda poster icke det ringaste äro osannolika, kostade dessa mer eller mindre uppenbara försök att köpa hela journalistiken statskassan icke mindre än en rund summa af 5,000,000 frares. Allt detta hjelpte emellertid icke och då ministåren Polignaes tillträde till regeringen mer och mer visade sig liktydigt med hotet med en rojalistisk statskupp, skyndade det liberala partiet att föra nya kämpar i elden. Den sistkomne af dem var icke den minst farlige; det var Le National, hvilken den 3 Januari 1830 framträdde under ledning af Carrel, Mignet och Thiers i det bestämda syftemälet att, när farans stund kom, sätta hårdt emot härdt och störta en dynaIsti, som för längesedan hade visat, att den ingenting hade glömt och ingenting Järt.? IMaken till djerfher och fasthet i anfallet hade den franska pressen väl knappt sett sedan revolutionens första dagar. Det var formligen, såsom en författare har kallat det, ett slags moraliskt belägringstillstånd?, Thvari National förklarade regeringen, långt innan denna hade tänkt på att använda det I militära helägringstillståndet mot Paris borIgere. ?Gören I uppror mot lazen?, ropade tidningen i ett af sina första nummer till ministåren, ?så skell man göra motstånd, icke på väldets utan på laglighetens vig I till Fortsätten I med upproret, sä skolen Islut nödgas draga svärdet, och i det fallet skall evangelium kunna berätta för er hvad dens öde blir, som griper till svärdet.? Så fortsattes det dag efter dag ända till dess ordonnancerna kommo och National den 27 Juli meddelade journalisternas bekanta, af Thiers författade protest. ?Det lagliga herraväldet är brutet, maktens har tagit sin början. I den ställning, hvari man bar föreatt oss, upphör lydnaden att vara en Ipligt — —? Landstingens ordförande. K. M:t har den 27 dennes förordnat till ordförande för