Aftonbladet – 28 augusti 1867, sida 3

?Catalomier! Vi öppna 1 dag fälttaget med det magiska ropet: Lefve frih ten! Samma rop skallar i detta ögonblick i Valencia, Arragonien och andra provinser, och från alla håll störta sig de tappra spaniorer, som ej längre kunna fördraga det förnedrande oket, i striden. Catalonier, till vapen! Edra ointagliga berg, edra forsande bergströmmar göra er oöfvervinneliga. En liten ansträngning från er sida, och segren skall kröna så många uppoffringar! Låt oss rädda fäderneslandet ur det förfall, hvari det sjunkit. Catalonier! Lefve friheten! Lefve folksuveräniteten! Juan Contreras.? 0. Presidenten Juarez utfärdade straxt efter sitt festliga intåg i hufvudstaden en proklamation till mexikanska folket, som vittnar om den höga, sant patriotiska anda, som lifvar denne statschef, hvilken den servila pressen i Europa velat göra till ej stort bättre än en bandit. Slutet af detta aktstycke lyder: Regeringen ville och fick ej hvarken förut, och ännu mindre i detta ögonblick af republikens fullständiga seger, låta öfverväldiga sig af en känsla af hämnd emot dem som bekämpat henne. Hennes pligt var och är att afväga rättvisans fordringar mot ädelmodets anspråk. Moderationen i henres handlingssätt på alla ställen der hon regiderat, har ådagalagt hennes önskan att såvidt möjligt varit mildra rättvisans stränghet, förena öfverseendet med den af lagarne henne ålagda stränga pligt, hvars uppfyllande är oundgängligt till betryggande af freden och nationens framtid. Mexikanare! Vi skola nu uppbjuda alla våra ansträngningar för att ernå och befästa fredens välgerningar. Måtte såväl folk som regering städse akta allas rätt! I förhållandena man och man emellan, liksom i för hållandena melian nationerna är aktningen för eganderätten freden. Vi hysa den fasta tillförsigt, att alla mexikanare, undervisade af krigets långa och smärtsamma lidanden, hädanefter skola medverka till nationens välstånd och lycka — välsignelser, som endast genom obrottslig aktning för -lagarne och hörsamhet mot de af folket valda myndigheterna kunna ernås. Enligt våra fria institutioner är det mexikanska folket herre öfver sitt öde. Det har endast och allenast varit för att upprätthålla folkets sak under kriget, då det ej kunde välja några fullmäktige att handla å sina vägnar, som jag, trogen författningens anda, sett mig mnödsakad att bibehålla den åt mig anförtrodda makten. Efter slutad kamp är det min pligt att genast sammankalla folket, att det utan påtryckning och olagligt inflytande, med oinskränkt frihet, må utse den, åt hvilken det vill anförtro sitt öde.?