Aftonbladet – 28 augusti 1867, sida 2

1er 0. S. Vv., med ett ord allt det, som nu earbetas i de stora bladens feuilletonistiska hronique. Början skedde med de så mycet omtyckta versificerade tidningarna — den örsta, som utkom åren 1650—65, var La luse historique? ?— och de. uppnådde sin ulländning i ?Le Mercure galant?, som selermera under titeln ?Le Mercure de France? efde från 1672 ända till 1820, alltid läst ned välbehag af den stora allmänhet, för vilken Gazette de France, detta ?konunarnas och jordens mäktiges blad?, såsom jess grundläggare med berättigad stolthet allat det, var alltför statsmannamässigt ögtidligt och Journal des Savants alltför ärdt allvarsamt, men som i Mercures qvicka ref fann den njutningsfulla förströelse, fransnännen i alla tider ha fordrat af sin journalitteratur. Från midten af det 18:de århundradet, då len stora andliga rörelse, som ännu drifver ss framåt mot ett okändt mål, tog sin böran, begynte äfven ett kraftigare lif röra ig i journallitteraturen. Med politiken gaf nan sig ännu icke i färd; dels vakade Ga.ette de France med stor svartsjuka öfver itt privilegium, likasom det ännu skulle ha arit förenadt med icke ringa fara att föröka den ringaste politiska opposition, dels rade det allmänna intresset ännu icke fäst ig så mycket vid den politiska praxis. Det örsta, som borde göras, och det enda, som unde göras, var att utkasta de stora fri1etsidger, som filosofien slutligen hade eröfat, och öppna en väg för dem i det sociala och litterära lifvet, Hela tidens liberalism amlade sig derföre, utom i den egentliga itteraturen, i de litterära tidningar, åt hvilka tyrelsen icke egnade en så skarp uppmärksamhet, och som temligen ostördt fingo utöra denna tiraljörstrid, hvilken måste gå öre den egentliga hufvuddrabbningen. Först oland dessa måste nämnas ?Nouvelles de la republique des lettres? (1684—1718) väsentigen ledd af Bayle, ?dietionnaires? berömle författare, hvars namn är tillräckligt för att beteckna den riktning, i hvilken tidninsen leddes, och den eleganta, men så geomgående skarpa, så säkert upplösande vickhet, som aldrig ett ögonblick svek. edan efter tre års förlopp måste emellerid Bayle, som var mycket sjuklig, afträda. En lång rad af arbetare följde honom, och slutligen var ögonblicket kommet, då 1ela den gamla byggningen, hvilken de från alla sidor bade undergrä.t, sammanstörtade, Revolutionens timma slog. Det säger sig sjelf, att revolutionens periodiska litteratur nästan är oöfverskådlig, och det är här icke vår mening att följa henne närmare i hennes mångfaldiga svängningar. Det må vara nog att anmärka att den ständigt gaf ett fullt uttryck af hela det själslif, som nu rörde sig så kraftigt, och att en med verkligt raseri kastade sig öfver de politiska frågorna, hvilka den förut knappt hade vågat vidröra. All moderation gick snart förlorad i revolutionens vildhet. ?För ett år sedan?, utbrister t. ex, Marat i Lami du peuple, ?kunde en 5—600 afhuggna hufvuden ha gjort er fria och lyckliga. Nu måste man afhugga tio tuse:. Om några månader skolen I kanske afbugga hundra tusen, och det skall vara förträffligt gjordt; ty I skolen icke få fred, innan I till bottnen hafven uppryckt det sista rotskotltet af frihetens oförsonliga fiende. -Kasten icke bort tiden med att tänka på medel till försvar. Ett enda återstår blott, det som jag så många gånger har rekommenderat hos er: en allmän resning och afrättningar, företagna af folket sjelf. Hängen, hängen, mina kära vänner; det är den enda utvägen att få edra trolösa fiender att gå till sig sjelfva.? När man genomgår dessa ursinniga utbrott, hvilka oupphörligt återkomma, och som slutligen nästan förefalla såsom uttrycket för en monomani, bör man tillika, för att vara rättvis, minnas, hvilket odrägligt förtryck och lidande gått förut, att det t. ex. icke var mer än 36 år sedan en lag utkom, som utan omsvep dömde hvar och en, som hade författat eller tryckt skrifter, hvilka angrepo religionen, oroade själarne, anföllo konungens auktoritet eller störde lugnet i hans land — till galgen, en lag, som vid revoiutionens början ännu stod vid full kraft, om också icke de facto, så åtminstone de jure. I allmänhet hade styrelsen funnit en försvarlig inspärrning på Bastillen tillräckligt säker och mera human. Men var den vildhet, som nu hade gripit den revolutionära tidningspressen, till en viss grad förklarlig såsom en reaktion mot den förflutna tiden, och bör den också icke förmå oss attförbise, hvilka storverk det var denna fanatiska Pnergi uträttade, så är det på den andra sidan lika förklarligt att man slutligen utmattades och att Napoleon icke mötte synnerligt motstånd, då han med ens förlamade nela journalistiken, beröfvade den all förmåga såväl att gagna som att skada, då nan år 18600 indrog 73 politiska tidningar och blott lemnade 13 vid lif, tretton stacsare, som lefde under det strängaste förnynderskap och af hvilka blott en enda, len sedermera så namnkunniga Journal des Debats, vågade en smula politisk opposition på samma sätt som det 18:de århundradets idningar, nemligen i sina litteraturartiklar. Icke nöjd med detta journalistiska blodbad, befallde kejsaren 11 år derefter, att de poitiska tidningarna i Paris, hvilka alltid hade varit honom en nagel i ögat, skulle sammansmältas till — fyra. Ett år förut hade ett annat dekret föreskrifvit, att i hvarje lepartement blott en enda tidning skulle få itkomma, hvilken ställdes under uppsigt af orefekten och icke fick tryckas utan hans