Aftonbladet – 28 augusti 1867, sida 2

Der hon nu satt, tänkte hon enfaldigt nog, blott på den andra Catherine, den lyckliga Catherine, som nu red omkring i parken klädd i sin fladdrande grå riddrägt, åtföljd af sin far och den vänlige, artige mr Beamish. Hon önskade — det var ju också entaldigt — att hon skulle vara den lyckliga, afandade Catherine i stället för den fattiga, förbisedda. Hon önskade sig en stor öppen vagn att åka i, då hon tänkte på att gå den långa Kensington-vägen i solhettan, och hon suckade en djup suck af längtan och afund. Det är den gamla historien — den ena har smör på sitt bröd, den andra har hvarken smör eller bröd; den ena får komma ut och se verlden, den andra får knappt se sig omkring der hon är, Emellertid slog klockan ett. Det var ej värdt att Catherine gick till sina systrar förr än efter deras något tidiga middag. Andra frukosten var ännu ej färdig och Catherine kas ade sig på soffan och öppnade den tida ning hon tagitisalongen. Genom det öppna fönstret strömmade den varma sommarluften in; :en mager syrånbuske vaggade sina fåtaliga blad derutanför, på gården hördeg slamret af vattenhinkar, och tunga steg ljödo mot stenläggningen. Hon läste ett par kritiker och började sedan en uppsats om — jag vet icke hvad. Men det var nägot om qvinnor och äktenskap och förfelad bestämmelse och oförmåga att hjelpa sig sjelfva, och så vidare; Catherine lade harmsen bort bladet. Hon hade ej lust att se svart. på hvitt på hvad hon redan så väl visste, hvad hon hvarje dag läste och hvad hon med omedveten själsstyrka försökte glömma. fTaArta NY