Aftonbladet – 28 augusti 1867, sida 2

ingen, och draga de sig tillbaka, är det tio för en, som anmäla sig till täflan om den lediga platsen. Medan några söka orsaken till det af de flesta erkända förfallet i de vidrörda förhållandena och i det hela taget hos pressen sjelf, skjuta andra och isynnerhetåtidnings skrifvarne skulden på den hämmande lagstiftningen, som omgifver hvarje deras steg med varningar, hot och straff. Den nuvarande franska presslagen, hvilken daterar sig från 1852, ställer också tidningsskrifvaren i ett sådant förhållande af beroende till administrationens godtycke, att man snarare måste undra öfver, att det ännu finns någon, som vill letva med ett sådant Damoclessvärd öfver hufvudet, än öfver att de olyckliga icke äro i stånd att lägga mera frimodighet i dagen, än som sker. Först beror det på administrationen om ett nytt blad skall få lof att se dagens ljus, och derefter har hon i sin makt att efter två ?avertissements? antingen helt och hället indraga tidningen eller för en viss tid inställa dess utgifvande. Icke mindre godtycklig är behandlingen af de utländska tidningarne, hvilka alla skickas till Paris och genomgås i inrikesministeren, innan de få utdelas. Här kunna de behållas, utan att administrationen behöfver angifva något skäl, ja icke engång påpeka, hvilken artikel det är, som gifvit anledning till qvarstaden. Vissa tidningar, som i synnerlig grad misshaga, har ministeren i sin makt att belägga med ett kortare eller till och med evigt förbud. Men icke nog med den skärseld, de ha genomgått i Paris, väntar dem öfverallt i provinserna en dylik censur, i det att lokalmyndigheterna kunna förbjuda utdelningen inom sitt distr:kt af det eller det utländska bladet, till och med då det funnit nåd inför ministerns ögon. Ett enda blad, Times, är fritaget från denna censur och kan utan vidare omständigheter utdelas. Straxt efter statskuppen var äfven Times underkastad de vanliga dödligas öde, men sedermera erhöll tidningen enligt kejsarens uttryckligen uttalade önskan den exceptionella förmån, den nu under en följd af år har åtnjutit. Det torde väl vara mera att önska än att hoppas, att de liberalare grundsatser, som uttalas i det bekanta programmet af den 19 Januari, äfven måtte komma att göra sig gällande i presslagstiftningen. Men det har tyvärr redan nu visat sig, att man i de ministeriella kretsarna, hvilka i mycket äro mera imperialistiska än kejsaren sjelf, hyser en oöfvervinnelig fruktan för att lossa på de band, med hvilka det ganska riktigt har lyckats att tygla de snedsprång, som under den sista republiken på ett så bedröfligt sätt förskämde den franska ressen, men med hvilka man tillika har ämmat all fri rörelse och hindrat ideernas fria omlopp. Det har här gått som med den bekante m:nnen, hvilken visserligen dog — men febern lemnade honom dock? Den franska pressen har onekligen blifvit mycket moderat i sina rörelser — men det är den moderation, man svårligen kan undgå att ådagalägga i en tvångströja. Innan vi öfvergå till en skildring af den nuvarande pressens förhållanden, torde det kanske icke vara öfverflödigt att för att bättre förstå dem kasta en blick på hennes historia från hennes början är 1631. Det var nemligen det året den 30 Maj, som det första nummer utkom af Gazette de France, det bekanta blad, som ännu lefver — af sina gamla lagrar — och som ända till 1830 gjorde tjenst såsom konungamaktens egentliga officiella organ. Redan förut hade i Holland, Tyskland, Venedig och England utvecklat sig ett slags journalistik, och de första försöken i denna riktning gå sannolikt till och med tillbaka till midten af det 16:e århundiadet; men alla dessa periodiska skrifter eller flygblad försvunno åter, och den första journalist, som förstod att tillförsäkra sitt verk en fast ställning, var den mångsidige, kunskapsrike, energiske, ofta förtalade, alltid anfallne, men aldrig öfvervunne Theophraste Renaudot, till hälften vetenskapsman, till hälften äfventyrare, alltid rik på nya påhitt och redo att inlägga all sin kraft på utförandet af hvart och ett särskildt af dem, först kringvandrande läkare, sedan ?eommissaire g.:nåral des pauvres, valides et invalides, du royaume?, samt konungens lifmedikus, uppfinnare at och föreståndare för den i Paris öppnade Bureau dadresse et de rencontre?, ur hvilken slutligen Gazetten framgick under Richelieus allsmäktiga beskydd. På kort tid fick detta blad, som i början blott utkom en gång i veckan med fyra små qvartsidor, derefter med ätta, sällan med tolf, en sädan betydelse, att det bland sina — naturligtvis under den djupaste anonymitet dolda — medarbetare kunde räkna Frankrikes starkaste och Frankrikes svagaste man, kardinalen och Ludvig XII, hvilka begge icke läto sig nöja med att inspirera Renaudot, utan til och med skiekade honom fullfärdiga artiklar till införande, Det privilegium på meddelande af politiska nyheter, som Renaudot hade förskaffat sitt blad och som ända till revolutionen gjorde det temligen betryggadt mot all konkurrens, gafs år 1665 hvad vetenskapen beträffar åt Journal des Savants, en veckoskrift, hvilken också, såsom bekant är, lyckligen har kryssat fram genom århundradenas stormar. Vid sidan af dessa framstod den tidens petite presse7, hvilken i en lättläst mera skönlitterär form vände sig till den stora allmänheten med sina blandade underrättelsoar Arm allaharda atadanvuhatas tAaanatanhiantAa