Aftonbladet – 27 augusti 1867, sida 2

ANDRA KAPITTLET. Catherin, som var lycklig, och Catherine, som icke var det. Många ssker synes för den ena menniskan obeskrifligt tråkiga och föga intressanta, under det de för en annan stråla i ett alldeles eget ljus. En mörk förstuga i London, med några hattar på en klädhänoare, en bred trappa med en urblekt gul och blå turkisk matta, stundom ett dystert eko af fjerran pannors och grytors slammer, ett förmak en trappa upp, det vanliga fortepianot, soffan, divansbordet, det runda boriet, pappersknifven, Edinburg-revyn, Cornhill Magazine och Saturday Review, den vanliga fru mamma med sin spetemössa, sittande i soffan, den vanliga tanten vid skrifbordet, den vanliga unga herrn som just ämnar sig ut, stående framför kaminen, de båda unga damerna som sitta vid fönstret, i yfviga krinoliner och med uppsatt hår, folket som utenför fönstret böljar ram och åter genom Eatonsquare, de aflägsna, otydliga Jjuden från en orgel, S:t Paulskyrkans spira. — Detta ställe som föreöll grefvionan de Tracy så otrefligt, så unlerligt, i motsats till hennes egen bostad nidt ibland grönskande ängar, men som var så likt tusende andra och der tusende andra versoner funno sig hemmastadda, hade för en liten flicka, som jag känner, ett stort och mnämnbart behag; så stort att hon en tid edan hon lempnat detta hus, knappt vågade änka derpå. I senare tider vände hon ig alltid med smärta ifrån detta minne, ills emåningom förtrollningen försvann och olen lyste också på andra ställen. Den lilla flicka, jag talade om, är bara min teorge, en stackars liten tjuguårig guvernant, tundom uttröttad, stundom osäker och iör