Aftonbladet – 27 augusti 1867, sida 2

nirakulösa verkan af organisatoriska förekrifter, kan det icke vara ur vägen att ramhålla, huru den långt drifna uniformiet, som blir eu följd af d-ttå detaljerade xamensväsen, detta småaktiga orga iserande och reglerande, skall döda den frihet, som skolan måste ega, om hon icke skall äfventyra att förstöra de individualiteter, som anförtros åt hennes omsorg, i stället för att befrämja och beskydda deras växt. Den punkt i skolkomitens förslag, hvil-! ken lifligast kommer att sysselsätta allmän ! hetens uppmärksamhet, är naturligtvis för-: slaget till en examen artium på reallinien. Ty här gäller det att bryta med en i århundraden häfdad princip, den nemligen att grunda all unriversitetsbildning på klassiska i förstudier. Om denia punkt har striden nu i åratal pågått, och den har å ömse sidor förts med sådan fanatism, att det knappt är möjligt att en kompromiss, sådan som den skolkomitn föreslår, skall kunna försona motståndarne. Medan man på denna sidan har organiserat formliga korståg mot allt hvad klassisk bildning heter, hållit häftiga predikningar emot densamma i folklighetens och den rätta kristna trons namn och sammanrafsat korsdregareskaror lika fanatiskt öfvertygade som raedeltidens, har man i det humanistiska lägret icke gifvit dem stort efter. Från den sidan ljuder fältropet, att hvarje akademiskt studium, till och med det uteslutande naturvetenskapliga, bör ha en humanistisk prägel och hvila på en humanisti-k grundval; först derigenom får det den 8. k. högre lyfinine?, som hindrar det från att sjunka ned i yttre specialiteter eller att uteslutande uppoffras åt det yttre praktiska behofvet, Man påminner om, att sjelfva naturvetenskapen börjar i Grekland, och att dessutom hela den vetenskapliga litteraturen ända till det sista århundradet hufvudsakligen är på latinska språket. Man. anför, att till det akademiska studiets väsen hör att kunna ösa ur källan och betrakta seken genetiskt. I skolan såväl eom vid universitetet fordrar man ett afgörande i den ena eller andra riktningen och ett bestämdt val mellan två olika planer till det högre skolväsendets ordnande, den ena byggd på det gamla humanistiska systemet, den andra på det moderna realistiska. ?För att vara säker på ett slutligt afgörande, heter det i den af rektorn vid Kristianias skola afgifna förklaring, bör man derföre framlägga båda förslagen samtidigt och öfverlemna valet åt stortinget. S-ulle då detta, oaktadt regeringen förklarat sig tör det äldre systemet, ändock välja det andra, nåväl, så må man införa detta så snart som möjligt och inrätta examen artium, universitetsstudierna och embetsexamina deselter. Det blir visserligen en radikal förändring, och vigtiga röster höja sig deremot; men man får dock härigenom en slutlig af görelse, och skolan kan då hoppas att för framtiden få verka i fred och ro.? Således ett absolut val, ett ovilkorligt antingen — eller! Hvad är det då man fruktar så mycket för af ett både — och? Jo, heter det då, man skall icke sönderstycka universitetet, som skall vara en all män vetenskaplig inrättning, i ett antal specialskolor; universitetet skall vara den fria veteaskapliga forskningens säte, idtens bärare?, och hvilka andra vackra namn det är man gifver det. Men lägger man märke till, huru universiteterna, trots siva allmänvetenskapliga traditioner, ändock öfverallt raer och mer i verkligheten upplösa sig i specialskolor, och att vederbörande sjelfva måste medgifva, att ?en universitetslärare är — och det isynnerhet hos oss — myc ket långt ifrån att vara uteslutande vetenskaplig forskare; visserligen skall han äfven vara detta, så mycket hans tid och förmåga kunna tillåta, men han är dock alldeles väsentligen tillika en ungdomens lärare?, — besinnar man vidare, att vetenskspen och den vetenskapliga forskningen de facto för längesedan ha frigjort sig från fakulteternas förmynderskap och blifvit fullt ut demokratiska — dä läter man icke längre imponera å sig af någon särskild institutions anspråk på att ega den enda saliggörande vetenkapligheten, då blir man tvärtom missmodig, emedan man ser, att detta omedgörliga trots skall sluta med att förlora allt. Det finnes ett gammalt norskt ordspråk, som säger: ?Ham jeg elskede mest, ham var jeg veerst?,; och nog är det hos oss fara för, att det skulle få en sorglig sanning gevom humanisternas blinda, omedgörliga ifver för sitt favoritstudium. Det enda sätt, hvarpå man kan göra sig förhoppning om att tolereras, är att sjelf visa toleran; men detta är hvarken humanisternas eller antihumanisternas ssk, allraminst de förstnämndas. Antihumanisterna ha tidsandan och massan för sig och skola derföre utan tvifvel förr eller senare vipna seger öfver en motståndare, som sjelf gör allt möjligt för att skämma bort sin sak och beröfva den alla sansades sympati. Och kommer den dag, då de klassiska studierna dömas till döden i vårt samhälle, då skall det sägas, att skulden derför icke ligger hos motsiåndarne, hvilkas stormlöpning ingenting skulle ha förmått mot en i och för sig så stark och så god sak, utan hos dem, som, förblindade af en ensidig kärlek, sjelfva spänt sina anspråk på oinskränkt, odeladt herravälde så högt, att bågen brast. Låneunderstöd. Vid föredragning den 14 dennes af särskilda utaf K. M:ts befallningshafvande i Norrbottens län insända och förordade ansökningar från Piteå och Neder-Luleå socknemän, att, i anseende till den tryckta ställ