Aftonbladet – 27 augusti 1867, sida 2

igt kan hända; det händer. Och den, som har umgåtts något med de unga studerande, känner alltför väl denna själlösa slapphet, lenna tankesvaghet, som är en nödvändig öljd af skolundervisningens tröttande sysselsättning med en hop tanklösa formalia. Huru många af oss kände det icke tyvärr sjelfva af egen sorglig erfarenhet, då vi trädde ut på lifvets larmande tummelplats, så stolta öfver de andliga vapen, vära uppfostrare hade gifvit oss i händerna, men som vi icke förmådde använda hvarken till försvar eller till strid — öfver denna ogenomttäinglign lärdomens rustving, samman:ogad af hundrade skinande plåtar, men i hvilka vi knappt förmådde röra 0ss ett enda steg framåt. Vi hade lärt att leka med former och distinktioner, vi voro upp-l. öfvade i ett system, som i subtilitet icke gaf medeltidens skolastik stort efter, man stötte oss ut i lifvet och sade: ?nu stå alla vägar öppna för dig; nu kan du välja hvad du vill, du har förkunoskaperna i alla riktningar?, och när vi då stodo ansigte mot ansigte med valet, så visste vi icke hvad det är att lägga sitt lif, sin personlighet i den andliga ansträngningen, vi kände icke hvad det betyder att med hela viljans lidelse omfatta en tanke, vi förstodo icke den djupaste själsräddhågan, räddhågan ?att vara i villfarelse?. Ty det var ju alltsammange lika stort — och lika litet; en bit här och en bit der var allt hvad vi uppsnappsde och som vi med beständig möda släpade ihop i den inbillningen, att det var på ?vår andliga utbildning? vi arbetade. Men — jag hade så när glömt, huru föga dylikt tal passar ihop med den passionsfria behandlingen af pedagogiska systemer och pedagogiska experimenter. Tillbska då till den encyclopediska bildningen, till konversationslexikons-visdomen, inför hvilken man icke kan annat än missunna dessa goaa gamla dagar, då all lärdom var samlad i det enda: latin och grekiska. Det varicke mycket, hvad omfånget angår, det är sant, och det var förfärligt ensidigt, det vilja vi ej neka till; men det var dock något, som man kände sig få respekt för, det vari alla fall någonting samladt, någonting sammanhängande, som danade starkare män, fastare själar än denna. profryttarelärdom, denna kännedom om tio fack utan kunskap i ett enda, hvarmed man nu tror sig utrusta 0ss på ett så förträffligt sätt. Nu heter det, att ?i barnets natur ligger ett behof att mottaga olikartade intryck; dess uppmärksamhet kan icke, utan att tröttas, i längre tid hållas fäst på samma punkt?, och i öfverensstämmelse härmed anser man sig böra öppna skolans dörr på vid gafvel för allehanda discipliner. Icke en gång de rent af öfverflödiga af dessa har man velat öfvergifva, såsom t. ex. religionsundervisningen, som det naturligtvis väsentligen blir hemmets sak att meddela, och för hvilken dessutom staten genom den tvungna konfirmationen her dragit tillräcklig omsorg. Vid sidan af undervisningen i de nyare språken och modersmålet skola föredrag i litteraturhistorien gå, en disciplin, som, om den icke inskränker sig till att ordna och belysa det i skolan genomgångna litteraturstoffet, utan uppträder med anspråk på att sjelf erbjuda någonting positivt, säkerligen blir något af det minst lyckligt valda, hvarmed man kan sysselsätta barn. Lärjungen vänjer sig vid denna raskhet i omdömet, detta ytliga resonerande om ämnen, som äro honom okända, som blott imponera på den okunnige och som är den värsta fiende till all grundlighet. Hos honom utvecklar sig en viss färdighet i destruktiv, rent formalistisk kritik, på hvilken vi så ofta i det offentliga lifvet möta exempel och som skolan snarare af all förmåga borde motarbeta. Af språk lär han en otrolig mängd, men huru? Vi vilja icke tala om latin och ännu mindre om grekiska — undersök embetsmännens bokskäp öfverallt i stad såväl som på landsbygd och se efter, om du i ett fall af temtio finner en Horatius eller Sallustius — för att icke tala om Homerus eller Sofokles. Men icke en gång hvad de nyare språken vidkommer är resultatet stort bättre, och man behöfver blott utomlands sammanträffa med några af sina kära landsmän och vara vittne till, hvilka qval det vållar dem att begagna sin språkliga skollärdom, för att öfvertyga sig om, att äfven här qvantiteten har blifvit gynnad på qvalitetens bekostnad. Och på samma sätt nästan i alla fack. Historien blir ett minnesarbete, ett torrt echema, bestående af några tusental namn och årtal utan samband med nutiden; ty försigtigtvis har man hittills stannat vid Napoleons fall, och till och med den franska revolutionen var någonting alltför modernt för våra klassiska perukstockar, för att den skulle kunna få läsas förr än på det sista skolåret, och det då mycket kursoriskt. Då jeg slog efter i mitt exemplar af den geogeografiska lärobok, vi i skolan begagnade, finner jag t. ex. att vi måste veta besked om Mains bifloder — ?den frankiska Saale och Regnitz, som löper förbi Fiärth, Erlangen och Ninberg? — en visdom, som knappt i synnerlig grad hvarken fäste sig i minnet eller bidrog till själens utbildning. Det är näppeligen genom att införa ännu flera fack — till och med under sinnrika kombinationer af valfrihet, tidigare afslutning af vissa discipliner o. 8. v. — som man sätter en gräns för denna förderfliga och onyttiga mångläsning. Skulle jag såsom icke sakkunnig kunna tillåta mig att uttala en mening om hvad det är för en reformation värt bögre skolväsen behöfver, så skulle jag säga, att man mycket väl kunde låta den gamla organisationen qvarstå, om man blott förenklade och reformerade sjelfva metoden, något som icke skulle möta stora svårigheter, i fall studentexamen Hhlafva färfluttad till ekalarna sjelfva