Aftonbladet – 27 augusti 1867, sida 2

nitn har här såsom öfverallt eljest sökt att örmedla d2 stridiga åsigterna, i det den vill ha den skriftliga examen hållen vid skolorna, men den muntliga i Kristiania under ledning af en af konungen utnämnd permanent examenskomitå, bestående at en ordförande och minst fyra medlemmar. Men jemte denna examenskomit utnämner öfa verstyrelsen för det högre undervisningsväsendet, det vill för närvarande säga kyrkooch undervisningsdepartementet, till hvarje särskild examen en s. k. examensdeputation, hvilken säsom examinatorer och censorer skall anställa den egentliga pröfningen. Dennas medlemmar väljas bland universitetslärare, skolmän eller andra vetenskapligt bildade män, som ha insigt i skolundervis ningen. Examenskomitens ordförande är tillika examensdeputationens ordförande, men kan icke vara fast examinator eller censor. Komitens öfriga medlemmar kunna väljas till medlemmar af deputationen. Utom att hälla examen artium har examenskomiten att välja de uppgifter, som skola föreläggas lärjungarne vid den skriftliga delen af mellanskolans afgångsexamen ; likaså skall den med de privat undervisade, som önska ädagalägga, att de äro i besittning af den genom en fullständig kurs i mellanskolan åsyftade utveckling och mogenhet, anställa en pröfning, svarande mot den för mellanskolans egna lärjungar anbefallda afgångsexamen, Dock kan af departementet eller af den, som detta dertill bemyndigar, beviljas sådana privat undervisade tillåtelse att underkasta sig denna pröfning vid annan mellanskola än i Kristiania. Den tredje punkt, hvari skolkomitåns förslag åsyftar en radikal förändring vid sidan af sjelfva skolans organisation och examens förändrade inrättande, är det utsträckta tillträde till universitetet, som öppnas icke blott för de klassiskt, utan äfven för de realistiskt bildade eleverna. Denna tanke, att öppna tillträde till universitetet samt genom speciella examina till statens olika embeten. äfven för dem, hvilkas bildning icke är grundad på de klassiska studierna, är icke ny hos oss, och den bar upprepade gånger dykt upp med så starka kraf på erkännande, att frågan om dess realiserande blott måste anses såsom en fråga om tiden. Deremot ha olika meningar varit rådande om, för hvilka embetsstudier det kunde anses nödvändigt, att de icke-klassiskt bildade studenterna, således de, som ha absolverat hvad den nu tillsatta skolkomiten kallar examen artium på reallinien, underkastade sig en pröfning vid sjelfva universitetet i latin eller giekiska eller båda facken, innan det tillätes dem att undergå den egentliga embetsexamen. De facto har man redan öppnat tillträde till universitetet utan föregående klassisk examen artium för några, för dem nemligen, som studera till den s8 k. reallärare-examen. En majoritet inom den nuvarande med tre universitetetslärare, professorerne M. J. Monrad, BE. T. Nissen och Bjerknes, förstärkta komitn stär fast vid, att realstudenter icke skola tillåtas undergå examen under den historiskt-filosofiska, teologiska, juridiska och medicinska fakulteten eller taga doktorsgraden eller erhålla anställning vid nämnda fakulteter, innan de ha bestått ett prof i latin och gre kiska af samma innehåll som det för den klassiska examen artium anordnade. En minoritet föreslår, att realstudenter, innan de släppas fram till pröfning i teologisk embetsexamen, skola ha undergäått en pröfning i latin och grekiska, och innan de framsläppas till medicinsk och juridisk embetsexamen, en pröfning i latin 0. 8. v. Hvad beträffar skolkomitåns plan till de olika slags gymnasier och i det hela taget till en ny organisation, så måste man, för att kunna uttala något grundadt omdöme derom, vara pedagog ex professo, men icke heller detta visar sig för öfrigt utesluta möjligheten af den mest absoluta meningsolikhet. Då man genomläser förklaringarna från de särskilda skolorna öfver förslaget, frap peras man öfver att finna män, som man har orsak att tilltro lika grundlig pedagogisk insigt, fälla de mest stridiga domar — ett faktum, som icke är egnadt att befästa tron på de pedagogiska grundsatsernas ofelbarhet och som nästan kunde fresta en att sluta sig till dem, som pästå, att åt det i ensidiga doktriner bildade lärareståndet icke kan anförtros det slutliga af-örandet af dessa vigtiga frågor, utan att man, för att få riktigt besked, bör vända aig till de icke sak. kunniga, d. v. 8. till familjfäder, till grundligt och på olika vägar bildade män, hvilka sjelfva under lefnaden ha haft anledning att iakttaga hvilket slags bildning det är, som pehöfves. I sista instansen blir det ju också detta slags icke-sakkunnighet, fom kommer att afgöra frågan, nemligen storthinget. Mot detaljer i komittens skolorganisation kunna en mängd invändningar göras. Man har kallat den bildning, som denna organisation skall gifva, öfvervägande encyklopedistisk, och så kraftigt komitn än har protesterat mot denna karakteristik, kan man dock icke värja sig för en känsla af, att komitn har arbetat med önskan att på allt möjligt sätt tillmötesgå alla de olikartade anspråk, som vetenskapernas utveckling och det ständigt i allt större mångfaldighet sig gestaltande praktiska lifvet ha på skolan, men som svårligen all kunna tilliredsställas utan fara an tingen för öfveransträngning af barnets förmäga eller för ytlighet. Och är det något, som man af all makt måste söka undvika, så är det detta. Redan nu är faran för en af dessa olyckor eller som oftast begge i förening så stor, att det kanske icke är en af tio, som helt och hållet undgår den, bland dem, hvilka någorlunda samvetsgrannt genomgå en lärd skola. Läkarne klaga öfver, att slägtet under bördan af allt detta andliga arbete går tillbaka i fysisk kraft, och det hjelper icke, om skolmännen aldrig